Det vankas jubileum på Västanå teater i sommar med en kavalkad av kära återseenden på scenen.
Det innebär också att det är full rulle i kostymateljén, där kostymören Inger Hallström Stinnerbom i vår stått inför sin största uppgift hittills.
– Vi snabbräknade till 400 plagg, berättar hon.
Små, små knaster av tråd som sprättas upp hörs i ateljén där kostymören Inger Hallström Stinnerbom arbetar för fullt. Hon sprättar bort en ficka på ett par byxor inför en operation där två par byxor ska bli ett, i ett elegant återbruk.
Hon är omgiven av klädstänger där det hänger tätt, tätt med kostymer, uppsorterade efter personerna som ska bära dem på teaterscenen i sommar.
– Det är en binge på varje! konstaterar hon.
”Också nostalgi”
26 personer på scenen har totalt cirka 400 kostymer att bära upp i föreställningen En saga om en saga.
Att det blir så extra många byten just i år beror på att det är en jubileumskavalkad, där scener från uppemot tio tidigare föreställningar fogas ihop. Det innebär kära återseenden också i kostymateljén, när gamla kostymer plockas fram ur förrådet.
– Det är också nostalgi. När man plockar fram dem kommer man ihåg den personen som hade den, säger Inger Hallström Stinnerbom.
Det är mycket som ska ses över, justeras och uppdateras, men hon har fått skapa mycket nytt även i år. Då handlar det om en rad karaktärer från Mårbacka som ska ekiperas.
– Där är det helt gäng. Det är tre Selmor, det är Selmas mamma och pappa, syskonen, två fastrar, farmor och några bekanta, räknar hon upp.
Tre Selmor?
– Vi har en Barn-Selma, en 22-årig Selma och en äldre Selma, förklarar Inger.
En Västanåvärld
I ramberättelsen som Mårbackafigurerna utgör har hon kanske en liten extra utmaning i att ”alla” har en färdig bild av åtminstone den äldre Selma.
Å andra sidan har den trogna Västanåpubliken också klara bilder av de världar som Inger och hennes medarbetare skapat genom årens lopp.
– Jag tror ingen förväntar sig efter alla år att jag ska göra något som är helt naturalistiskt. Jag tror inte att man tror att Selma ska se ut exakt som Selma. De förväntar sig nog att få se Västanås version av Selma, säger hon.
– Det är nog mer känslan av hur det såg ut, som man är ute efter, än exaktheten, tillägger hon.
”Viktigaste scenografiska detaljen”
Att kostymerna också spelar viktiga roller på teaterscenen i Berättarladan är ställt utom allt tvivel. Det vet alla som varit där och upplevt teatermagin i ladan.
– Kostymerna är väldigt viktiga för hela det sceniska uttrycket. Jag skulle säga att kostymerna är kanske den viktigaste scenografiska detaljen. Vi har ofta en ganska tom spelplats. Vi drar inte in en massa onödiga saker, men kostymerna blir väldigt viktiga för att berätta vilken värld man befinner sig i och de hjälper skådespelarna jättemycket, säger Leif Stinnerbom, teaterchef och konstnärlig ledare.
– Med Gösta Berling till exempel ville jag göra den som Selma säger, som en långdans av nöjen. Dansen skulle vara det bärande uttryckssättet. Att då få kostymer där kjolvidden är tio meter, skapar ju enormt mycket och förstärker rörelsen, säger han.
Klä upp och klä ned
Inger Hallström Stinnerbom har sett klädernas påverkan många gånger, när skådespelarna gått in i sina roller i hennes textila verk.
– Man kan både klä ner dem och klä upp dem. Om man vill få en person att sträcka på sig och bli en viktig person, så betyder kostymen jättemycket. Eller om man vill få någon att bli sladdrig och sjavig och oansenlig, så går det också.
Men, lägger hon till:
– Jag kan inte göra en persons psyke, det får de göra själva. En rik person kan vara deppig, jag kan inte göra deppigheten, men jag gör ofta någon sorts statusskillnad på gruppen.
Nära kroppen
Kostymen kommer också bokstavligen nära skådespelaren. Hon har allas mått och har under sina år fått se inte minst sett barnskådespelarna växa, men de vuxna håller måtten bra tycker hon, med ett kärt undantag:
– Vi har ju alla graviditeter som kommit och gått med byxor som fått sys ut och klänningar som fått ändras, men då ändrar vi ju tillbaka. Det går också!
”Klickar till ganska fort”
Att kostymören är med i ett tidigt skede när en föreställning skapas. När Leif Stinnerbom presenterar idén om vilken historia han vill spela får övriga i det konstnärliga teamet tycka till.
Känner han inte att gruppen tänder på idén, tänker han om. Om det känns rätt, väcks däremot snart bilder också i kostymörens huvud.
– Det klickar till ganska fort, det kommer något redan tidigt om gnistan finns, säger Inger.
Lusten är viktig
Hon känner att hon har fria händer i sitt yrke.
– Jo, det har jag på ett vis, så länge mina idéer tjänar historien. Det är historien som styr vad det blir, säger hon.
Lusten är viktig i sammanhanget:
– Det finns så många historier man har lust att göra och jag är 70 bast och man tänker hur många historier till får man vara med om. Tio kanske? Eller fem? Då har man inte tid att ägna sig åt något man tycker är halvintressant. Då måste det vara något som man känner att det här känns viktigt och roligt.
Det är ett fantastiskt roligt jobb så klart. Man är med i laget men gör ett väldigt självständigt jobb ändå.
”Fantastiskt roligt jobb”
Just nu är hennes jobb stressigt, med två veckor kvar till premiären på midsommardagen, men hon håller geisten uppe.
– Det är ett fantastiskt roligt jobb så klart. Man är med i laget men gör ett väldigt självständigt jobb ändå. Vi går inte på varandra och petar i varandras arbete. På så vis är det väldigt fritt också på ett vis även om vi allihop jobbar mot samma mål.
Aktiva sedan 1990
Det är ett 50-årsjubileum som firas i sommar, men riktigt så länge har Inger och Leif inte varit med.
– Leif och jag kom in runt 90 och Magnus kom också med i stort sett då, som musikerlärling först något år och ganska snart började ha komponera, berättar Inger.
Under årens lopp har skräddardottern Inger designat de mest spektakulära scenkostymer, som till och med visats på museum. Hon har skapat kostymer för gudar och även för fattigaste fattiga, både med stor omsorg.
I en bok om Inger, Tråden jag ärvde (Heidruns förlag 2016), citerar hon Selma Lagerlöf som sagt att ”konstnärens uppgift är att plocka fram det poetiskt sköna även ur de tarvligaste förhållanden”.
Måste poppa ut
Varje roll kräver dock sitt uttryck.
– Några är ju viktigare än de andra i en pjäs. Då måste det poppa ut, ungefär som tre rosor gör i en grön bukett.
Samtidigt finns där alltid en helhet, igenkännbar som typiskt ”Hallström-Stinnerbomsk”.
– Jag vill att man ska komma in i en värld som är bra för historien, men man ska inte veta riktigt var det är och när det är. Jag brukar säga att det skulle kunna vara någon gång, någonstans - det är öppet för tolkning. Då kan du se din grej och någon annan sin grej i det, säger Inger.
Efter alla dessa år har du någon favorit bland föreställningarna, från din horisont?
– Det där är så himla svårt! Varenda föreställning blir som ens barn. Man lägger ner själ och hjärta i att det ska bli så rätt som möjligt och då är det väldigt svårt att plocka ut något. Det är den, och den, och den... säger hon och ler.
Gässen, vars byxor hon håller i handen, är ändå en favorit:
– De ligger väldigt nära hjärtat. Och Gösta Berling och Fru Sorg från En herrgårdssägen. Hon har invaderat herrgården med sina fåglar, fladdermössen, och kommer in som något slags mellanting mellan människa och fladdermus eller varulv eller väsen. Völvan i Eddan också. Det finns säkert fler!