Edel Irén Lappin: Annie Lööf får väljarna att känna sig maktlösa

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Annie Lööfs retorik antyder att väljarnas röst är mindre viktig. Landet ska istället styras av pragmatiska politiker som låter konsensus gå före uppdraget att föra fram väljarnas åsikter, skriver Edel Irén Lappin.
Foto: Fredrik Persson/TT
Men att ett helt land ska drivas av en ren konsensuskultur, där ingen sida någonsin får vinna, omöjliggör för väljarna att utkräva ansvar, skriver Edel Irén Lappin.

Samlas. Samarbeta. Utöva samsyn. Sitta runt ett bord. Det var några av Annie Lööfs (C) uttalanden under TV4:s partiledardebatt (5/6). Hennes ord var ett svar på Kristdemokraterna, Moderaternas och Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot statsrådet Morgan Johansson (S).

Annie Lööf använder ofta bilden av att partierna ska sitta kring ett bord för att lösa komplicerade frågor. Det behöver inte vara något dåligt. Däremot går det emot Centerpartiets strategi av att vägra förhandla med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. För de verkar inte vara inbjudna till Centerpartiets runda bord?

Trots detta vill Lööf att man ska samlas, ett ord hon upprepade flera gånger i debatten. Annie Lööfs språkbruk om att samlas speglar den konsensuskultur som finns i Centerpartiet. Inom andra partier finns det en demokratisk process där man voterar och en sida segrar över en annan. Centerpartiets partikultur bygger istället på att ta beslut genom kompromisser. Nackdelen med detta är uppenbar. De frågor man inte kan komma överens om får träda åt sidan för de frågor alla är eniga om.

Vidare önskar sig Lööf samsyn. Också ett ord som sticker ut i ett demokratiskt sammanhang. Liknande språkbruk användes i Sverige i början av pandemin. Man sade att det var viktigt att utöva samsyn i en tid av kris. Den enhälliga samsynen fick senare allvarlig kritik från Coronakommissionen som hade i uppdrag att granska regeringens strategi. Hade man istället lyft fram kritik från början, brottats med de olika partiernas åsikter och erfarenheter, så hade pandemihanteringen sett annorlunda ut.

Slutligen så älskar Annie Lööf att tala om samarbete, tidigare över blockgränserna – nu mellan de nya politiska konstellationerna. Politiska partier måste ofta samarbeta om svåra frågor. Men samarbete bygger i sin tur på förhandling och, ja, konflikt. Politikerna behöver företräda sina väljare och stå för sin politik så långt det går.

Annie Lööfs retorik antyder att väljarnas röst är mindre viktig. Landet ska istället styras av pragmatiska politiker som låter konsensus gå före uppdraget att föra fram väljarnas åsikter. Den gemensamma linjen behöver inte ens stämma överens med någons förslag när enigheten i sig går före allt annat.

Annie Lööf hävdar att det är denna metod politiken handlar om. Sitter man vid ett bord tillsammans och pratar, då kommer allting att lösa sig. Men att ett helt land ska drivas av en ren konsensuskultur, där ingen sida någonsin får vinna, omöjliggör för väljarna att utkräva ansvar.

Likaså vill sannolikt få väljare känna sig maktlösa utan kommer leta alternativ. Om alla legitima partier är med på konsensus så ökar sannolikheten att väljarna rösta på den som gör tvärtemot, vilket var väldigt tydligt under decemberöverenskommelsens förra mandatperioden.

Ironiskt nog blir V eller SD, som enligt Lööf inte ska få vara med, huvudaktörer och den enda oppositionen. Konsensus och urvattnade kompromisser är därför direkt kontraproduktivt mot de mål som Lööf säger sig vilja uppnå. Bara de som inte får vara med blir utan skuld för den oförmåga att fatta nödvändig beslut som uppstår.

Edel Irén Lappin

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.