Justitieminister Morgan Johansson (S) klarade med ett nödrop misstroendeomröstningen i riksdagen, men den enda vinnaren var väl möjligen vilden Amineh Kakabaveh. Ansvaret för att det höll på att bli regeringskris ligger dock helt på den oansvariga statsministern Magdalena Andersson (S).
Ett misstroende mot ett statsråd är just det, ett misstroende mot ett enskilt statsråd av vilka skäl det än må vara. Det var Magdalena Anderssons eget val att huvudlöst, och kanske impulsivt, göra det hela till en kabinettsfråga – om Johansson fälls så avgår hela regeringen. Det är en upptrappning som inte kan skyllas på någon annan, och som höll på att sänka hennes regering, och har säkerligen försvårat och försenat det svenska Nato-medlemskapet.
Det verkar inte bättre än att Andersson faktiskt trodde att Moderaterna och oppositionsledaren Ulf Kristersson skulle ligga lågt efter att de i bred enighet beslutat om att ansöka om Nato-medlemskap. Det är socialdemokratisk maktfullkomlighet i sin prydno. Självklart upphör inte oppositionen att vara opposition bara för att man enats i en sakfråga, hur stor och viktig den än är.
Sverigedemokraterna må ha varit lite snabba på avtryckaren med sin misstroendeförklaring, men när den väl var lagd finns det förstås inget annat val för de andra oppositionspartierna än att haka på. För de är ju också motståndare till regeringen, och i det här fallet till dess justitieminister. Att agera annorlunda hade varit en återgång till den förödande mentalitet som gav oss december- och januariöverenskommelserna. Det är definitivt inte oppositionens ansvar att rädda regeringens impopulära minister.
Andersson tycks mena att oppositionen skall sitta still i båten eftersom omvärldsläget är så allvarligt och Nato-frågan är så viktig. Men kriget i Ukraina lär tyvärr inte vara över i brådrasket, och vårt Nato-medlemskap kommer också dessvärre att dra ut på tiden. Med Anderssons resonemang draget till sin spets så kan vi ju lika gärna ställa in valet i höst. Det är också höjden av maktarrogans att tro att det bara är en socialdemokratisk regering som kan ro ett Nato-medlemskap i hamn.
Anderssons logik är inte heller glasklar. Om nu Nato-frågan är så allvarlig att bara en S-regering kan hantera den, varför då eskalera situationen genom att hota med att avgå? Där och då drog man in den vilda vågmästarrösten Amineh Kakabaveh i spelet. Samma Kakabaveh som genom sina blotta krav på regeringens politik mot kurdiska grupperingar är det som Turkiets president Erdogan retar sig mest på och som utgör den största stötestenen för vårt Nato-medlemskap.
Så nej, det är inte oppositionen som är oansvarig för att den är opposition, det är statsminister Magdalena Andersson som varit helt oansvarig och satt hela Nato-medlemskapet på spel genom att förstora upp misstroendefrågan. Säga vad man vill om hennes företrädare, men Stefan Löfven hade i alla fall vett att förstå att misstroendeförklaringar inte behöver betyda hela regeringen, och såg till att misstrodda ministrar fick gå.
Magdalena Andersson framstår som omogen och halsstarrig, och hade dessutom den dåliga smaken att i helgen förvandla ett besök på det amerikanska amfibiestridsfartyget USS Kearsarge, under närvaro av ingen mindre än en förmodligen rätt generad amerikansk försvarsstabschef, till ett inrikespolitiskt fördömande av oppositionsledaren Ulf Kristersson. Ovärdigt är bara förnamnet.