Hoppa till huvudinnehållet

Jarlen vann till slut

Publicerad:
Jarl Hjalmarson (H) hade rätt hela tiden.
Jarl Hjalmarson (H) hade rätt hela tiden. Foto: Nelson

Detta är en ledarartikel som uttrycker Nya Wermlands-Tidningens politiska linje. NWTs politiska etikett är konservativ.

Insikten har börjat sjunka in. Sverige har faktiskt ansökt om medlemskap i försvarsalliansen Nato. Vem hade kunnat förutse det för något år sedan?

En som skulle ha varit mycket nöjd är gamle högerledaren Jarl Hjalmarson. Under 1950-talet drev ”Jarlen” en självständig utrikespolitisk linje om att integrera Sverige i västliga försvarssamarbeten. I konflikten mellan diktatur och demokrati kunde man inte vara neutral, menade Hjalmarson. Statsminister Tage Erlander (S) skrev i sin dagbok ”jag misstänker att Hjalmarson innerst inne är A-paktare”.

Det hela slutade med den så kallade ”Hjalmarsonaffären”. Socialdemokraterna utmålade Hjalmarson som en säkerhetsrisk och isolerade honom politiskt. Behandlingen av Hjalmarson gjorde att Moderaterna slutade att föra en självständig utrikespolitisk linje. Partiet bråkade om skattesatser men i frågan om neutralitetspolitiken tog man rygg på Socialdemokraterna som hade bättre kontakter och högre ambitioner i utrikespolitiska frågor.

Den tiden är nu förbi. Som flera kommentatorer påpekat var det Moderaterna som i stort sett egenhändigt drev in Sverige i Nato medan Socialdemokraterna skrikandes och sprattlandes baxades med. Skeendet hade inte varit möjligt utan ett idogt opinionsarbete som pågått under många år. Moderata företrädare har så fort tillfälle erbjudits fört in Nato i den svenska debatten.

I regeringsställning har M tagit förberedande steg. I försvarsbeslutet 2009 under togs skrivningarna om alliansfrihet bort. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) såg det som självklart med nordiskt försvarssamarbete, vilket i praktiken innebar ett närmande till Nato. Det var också under Tolgfors tid som Sverige antog en solidaritetsförklaring mot grannländerna där vi förklarade oss beredda att ”ge och ta emot stöd”.

Viktigt var också påverkansarbetet mot de andra riksdagspartierna. Centern och Sverigedemokraterna har tidvis varit lika Natoskeptiska som S. Genom att vinna över dem skapade M ett parlamentariskt tryck som partiledaren Ulf Kristersson påpassligt kunde använda.

Avgörande var nog när Kristersson meddelade att hamn skulle ansöka om Natomedlemskap om han valet i höst – oavsett vad S tyckte och underbyggde orden genom att etablera ett eget Nato-kansli. Som extra tyngd åkte Ulf Kristersson tillsammans med finska samlingspartiets ledare Petteri Orpo till Washington och höll gemensam presskonferens. Världen fick se att det fanns en stark opposition i Sverige och Finland som ville se medlemskap i Nato. Trycket på Magdalena Andersson blev hårt. Nato såg ut att bli en valfråga som skulle kosta S makten.

För Moderaterna markerar Natoansökan att den långa ökenvandringen är slut. I dag är det M och inte S som har opinionen på sin sida och de bästa kontakterna i omvärlden. Och som M-företrädarna Hans Wallmark och Pål Jonson nyligen skrev i Svensk Tidskrift: ”Natomedlemskapet är en vinst för Sveriges säkerhet, men också en seger för en liberalkonservativ idé om Sveriges trygga, värderingsmässiga plats i världen.” Jarl Hjalmarson ler i sin himmel.

Artikeltaggar

CenterpartietJarl HjalmarsonLedareMagdalena AnderssonModeraternaNatoRegeringenRiksdagenSäkerhetspolitikSocialdemokraternaSverigedemokraternaTage ErlanderUkrainakrigetUlf KristerssonWashington DC