En av fyra lärare byter jobb varje år, enligt en granskning som SVT har gjort (30/5). Varannan lärare jobbar max tre år på samma skola. Går man ned på kommunnivå kan siffrorna vara både högre och lägre. Högst omsättning i Värmland har Sunne kommun där var tredje lärare byts ut varje år. I Grums är det bara var femte.
Det är naturligtvis inget konstigt att lärare vill byta jobb. Det är i dag få av oss som stannar på samma arbetsplats hela livet och anledningarna till att man söker en ny anställning kan vara skiftande. Lärare skall således inte skuldbeläggas — de har samma rätt som alla andra att prova något nytt.
Men för skolan som helhet blir det ett problem. Kontinuiteten blir sämre, vilket drabbar eleverna. Att vara lärare är att ta med sina elever på en kunskapsresa där den vuxne öppnar dörrar som eleverna inte visste fanns. Men om du inte vet vilka dörrar som din företrädare har öppnat är det svårare att leda eleverna i rätt riktning. Det riskerar även att påverka betygssättningen. Ju kortare tid du har lära känna eleverna, desto svårare att få en rättvisande bild av vad de verkligen kan.
En vanlig anledning till att lärare byter jobb är att de vill få upp sin lön. Lärarlönerna har i genomsnitt stigit ordentligt de senaste åren, men det är främst genom nyanställningar som medellönen har påverkats. Konsekvensen har blivit att det på samma skola kan finnas en nyanställd och nyexaminerad lärare som tjänar mer än sin kollega med 30 år i yrket. Individuell lönesättning i all ära, men för många sticker detta i ögonen.
Ett annat skäl till att lärare vill lämna sin nuvarande tjänst är att arbetsbelastningen är för hög. De flesta lärare brinner för sitt yrke och vill ge all sin energi till eleverna. Men i dag har vi tyvärr lagt på lärarna mer uppgifter än vad de rimligen kan förväntas hinna med under sin 45-timmarsvecka, åtminstone om vi förväntar oss att de på denna tid skall kunna förbereda och genomföra goda lektioner.
Ett mentorsuppdrag som rymmer allt mellan himmel och jord. Krav på omfattande dokumentation. Mer eller mindre meningslösa möten som måste sittas av. Och så de så kallade extra anpassningarna, där lärare förväntas utforma sin undervisning utifrån olika elevers specialbehov.
En del av dessa anpassningar ingår i vad som för lärare alltid varit sunt förnuft. Kloka lärare har i alla tider vetat att det i en klass finns svaga elever som behöver extra stöd – och för den delen att det finns starka elever som behöver få utmaningar att bita i. Men det finns en gräns för hur mycket en lärare kan forma sin undervisning efter individens behov när klassen består av åtminstone 24 elever.
Syftet med anpassningarna är att alla elever skall inkluderas, men konsekvensen blir att många barn exkluderas från den nödvändiga kunskapsinhämtningen. Lyckligtvis verkar den politiska pendeln vara på väg att svänga. I en enkätundersökning som SVT Nyheter gjort (1/6) säger samtliga riksdagspartier utom Vänsterpartiet ja till att i högre utsträckning ge elever specialundervisning i separata grupper.
Det skulle vara ett viktigt steg mot en mer rimlig arbetsbelastning för landets lärare. Om vi kan kombinera det arbetet med en ambition att få upp lönerna även hos trotjänarna skulle eleverna få färre lärarbyten och en bättre skolgång.