Hon har rötterna i Väse och har utbildat sig i både Wien och Stockholm. Nu återvänder konstnären Kristina Jansson till Värmland för att ställa ut sina stora, mångbottnade målningar på Värmlands museum.
Då ryms breda filmreferenser ‒ från Hitchcock till Helan och Halvan ‒ och en ny riktning på bildernas jetström över världen.
I salen bredvid huserar filmregissören David Lynchs fotokonst, men även i Kristina Janssons utställning finns blinkningar till filmens värld.
Exempelvis har hon återskapat en inspelningsscen från Hitchcocks Fåglarna, där en rädd kvinna står i en telefonkiosk.
– Jag ville ta fågelns perspektiv, säger hon om målningen som fick heta ”Bird heart”.
Många lager
Lika överraskande kan det tyckas att en scen ur en Helan och Halvan-film kan bli en målning med grön lummighet och fantasieggande oskärpa, men att vända på begrepp och invanda föreställningar är något av en specialitet för henne som konstnär. Och liksom David Lynch ständigt gäckar sina tittare, genom att förändra och förskjuta perspektivet just när man tycker att man greppat berättelsens ramar, gör också Kristina Jansson verk som har många lager.
– Jag vill göra målningar som kan fortsätta att öppna sig. Man kan se någonting, bli förförd av det kanske, men kunna fortsätta att öppna sig så att man tänker en gång till och en gång till, säger hon.
Apan i montern
Till exempel: Du ser en målning av en apliknande varelse i en glasmonter. Men var står montern? Och är det en bild av en apa innanför glas, eller en bild av en bild av apan i montern?
Hennes målningar väcker nyfikenhet och fantasi och allt det där kluriga gör hon ‒ förstås ‒ med flit.
– För att dra bort själva målningen från hur vi slentriantittar på bild. Målningen ska kunna vara en sammanfattning av något mycket, mycket större än bara bilden. Det är en egen värld! säger hon.
En jetström avbilder
Slentriantittande är lätt att fastna i, när världen av idag är fylld av bilder som flimrar förbi.
– Vi lever i ett slags bild-bulimi. Jag har försökt tänka på det som en jet-ström, en visuell jetström som rör sig över världen, säger hon.
Genom sitt måleri fyller hon både på jetströmmen och ser till att vi stannar upp i den.
Lantlig uppväxt
Kristina Jansson växte upp i Väse, på en lantgård.
– Ganska idylliskt på många sätt, för det är otroligt vackert, säger hon.
Några lantliga idyller bjuder hon dock inte på i sin konst, men kanske finns där något annat med från barndomen. Hon beskriver sig som ett känsligt barn:
– Jag var känslig för underströmmar och den där alternativa bilden som löper parallellt med den bilden som visas upp. Det är nog något som följt med även i vuxenlivet. Jag ser något och går in i det. Arbetet med att ta fram en målning blir ett sätt att lära sig om den där andra världen, säger hon.
Mer än fotografin
Känsligheten idag kan handla om alla intryck när hon kommer in i ett nytt rum, eller att hon kan höra vad folk inte säger men menar. I konsten kan hon utforska det mer, och förmedla den där dubbla känslan.
– Jag tror att alla vi människor kan ha enormt starka känslomässiga reaktioner på situationer. De kan ju kränga åt olika håll, men vi kommer överens om att verkligheten är ändå den fotografiska. Men den missar ganska mycket!
Stämningen kan vara lekfull eller ljus på ytan, men också vibrera av något som skrämmer och hotar.
– Det finns ju en underström tror jag man känner av i bilderna som är betydligt mörkare. Det finns en surrealistisk ton och underström av obehag, säger hon.
”En egen plats”
Motivmässigt handlar många av verken på utställningen om scenerier som utspelar sig i rum av olika slag. Rumslighet är över huvud taget viktigt i hennes konstnärskap.
– Jag är intresserad av rum, och målningen som ett rum. Det är en egen plats. Första parametern när man jobbar med måleri är att man hanterar rummet. Man har en platt grej som man lägger färg på och då genast har man en rumsproblematik, säger hon.
Och vad säger du om utställningsrummet?
– När jag tittade på det för allra första gången, för två år sedan, kände jag att ”det här är svårt”. Det är så jättemycket fönster, inga raka väggar och lite väggar, säger hon.
Nu skärmar stora gardiner av de stora fönstren ut mot älven och mitt i rummet sitter en ny vägg, delvis genomskinlig.
Det går att rubba på rummet, även utanför måleriet.
Under lördagen, den 4 juni, är det vernissage med konstnärssamtal och sedan visas utställningen Space lost and found över hela sommaren, fram till den 18 september.