I måndagens NWT gick att läsa en artikel där en skogsägare sorgset beskrev att staten ville ta hennes skog ifrån henne. Självklart är det ledsamt när någon känner så men man undrar vad dessa känslor bygger på när hon samtidigt säger sig vara oerhört engagerad i både miljö- och klimatfrågorna?
När det gäller miljöengagemang är det ofta viktigt att läsa på och skaffa sig kunskap för att kunna göra de allra bästa besluten för natur, miljö och klimatet. Det är på det sättet vi kan visa hänsyn till våra kommande generationers framtid. I artikeln var det uppenbart att grundkunskapen om hur skogen, miljön, klimatet och biologisk mångfald hänger ihop saknades. Med kunskap skulle troligen markägaren göra ett helt annat ställningstagande gällande frågan om att skydda sin skog.
Ur klimatsynpunkt är det känt att ju äldre skogen blir desto större mängd kol lagrar den. Träden fortsätter att växa, binda koldioxid och lagra kol i trädstammen och i skogsmarken så länge de lever. Träd kan bli många hundra år gamla. Det är alltså långt mycket bättre att låta skogen stå kvar och fortsätta binda CO2 och lagra kol än att hugga ner den. Ett kalhygge läcker CO2 men varken binder eller lagrar kol.
En annan aspekt ur klimatsynpunkt är att den gamla skogen är ett biologiskt sett mer komplext ekosystem med en rikare biologisk mångfald än den planterade virkesåkern. Komplexa ekosystem har en bättre förmåga att stå emot och anpassa sig till miljöförändringar som till exempel klimatförändringar. När vi kalhugger skogar och återplanterar träd så återskapar vi inte ett ekosystem utan vi skapar en åker med unga träd som gröda. Det är likadant om vi plöjer upp den blommande ängen och odlar vall. Vi har inte återskapat den blommande ängen utan raderat ut den till förmån för en monokultur. Skogs- eller vallodling är biologiska öknar i jämförelse med naturskogar och blommande ängar.
Om Skogsstyrelsen, som den expertmyndighet den är, anser att skogen har höga naturvärden så är det så. Det är sällan myndigheten gör felaktiga bedömningar om kompetenta skogskonsulenter gjort sitt jobb. I dag finns knappt två procent av den värmländska produktiva skogsmarken i naturreservat. Några procent frivilliga avsättningar hos både skogsbolag och privata skogsägare tillkommer. Dock känner vi inte till vilka naturvärden eller hur långsiktigt skyddet är, de är ju faktiskt bara frivilligt avsatta. Skogsägaren (bolaget eller privatpersonen) kan ju ändra sig vilken dag som helst och då kan skogen avverkas.
Forskningen samt internationella miljöåtaganden (enligt FN och EU) gällande klimatet och biologisk mångfald påtalar att vi måste skydda 30 procent av landarealen i ekologiskt representativa naturtyper som är viktiga för biologisk mångfald. Jämför det med de ynka procent som skyddats i Värmland. Man blir mörkrädd när man i artikeln intill ovan nämnda kan läsa LRF:s ”äganderättsexpert” uttala sig om skogen som om den skulle dö om man lämnar den ifred. Hur är det med de ekologiska kunskaperna hos Erik Evestam? Han och LRF borde veta att skogen inte dör för att några träd dör. Precis som vår civilisation inte dör för att människor dör. Skogen är ett ekosystem som utvecklats på jorden i cirka 400 miljoner år. Innan vi människor kom till den skandinaviska halvön hade träden redan börjat växa och skapat skogar som de första jägar- och samlarfolken kunde leva i. Kunskap är oerhört viktigt och vill vi göra nytta för klimat, miljö och biologisk mångfald, det vill säga för våra barn och barnbarn, behöver vi alla läsa på och förstå hur allt hänger ihop. Då blir det bra beslut med goda avsikter för kommande generationer. Utan kunskap kan våra beslut istället stjälpa barnens framtid.
Sebastian Kirppu, skogsbiolog