De öppnade sina liv för tv-tittarna i tv-serien ”Vägen ut med Lars Lerin”. Nu ställer de ut på Lerins Sandgrund och delar ännu en gång med sig av sina innersta känslor.
– Jag hade inte kunnat drömma om att vi skulle få den responsen vi fått och fortfarande får, säger Ulrika Skott.
Hon är en av värmlänningarna som tv-tittarna fick lära känna i tv-serien. Nu är det dags att möta dem igen, men i ett annat sammanhang. På Lars Lerins Sandgrund öppnas under fredagen en gästutställning fylld av bilder, som är starka i både färg och känsla.
– Det är så skönt att få ur sig det man har inom sig. Så tror jag det var med programmet också. Att vi har pratat autentiskt gör att det slår brett. Även om folk inte har missbruksproblem, så vet de hur det är att må dåligt, de vet hur det är att ha det tufft och hur det är att bära på en hemlighet, säger Ulrika Skott.
Tacksamheten fascinerar
Många tittare verkar ha känt igen sig och berörts, och flera av deltagarna vittnar om responsen de fått efter programmet.
– Jag är fascinerad över tacksamheten från människor. De kommer fram och tackar hela tiden. Som aktiv narkoman är man bespottad, nu blev man uppskattad, säger Monika Lindberg.
– Det har varit helt otroligt. Jag tänkte att om vi kan hjälpa en, så är vi i mål. Del två var att jag var med för att hjälpa mig själv. Det var de två viktigaste grejerna, men jag hade inte kunnat drömma om att vi skulle få den responsen vi fått och fortfarande får. Folk kommer fram och tackar med tårar i ögonen, säger Ulrika Skott.
En sak värmer lite extra:
– Det som berört mig mest är hur många som hört av sig till min syster och min mamma och pappa. Det har varit så fint att anhörigas del också fått komma fram, säger hon.
Nervös för måleriet
Att ställa ut på Sandgrund är förstås något extra. Inte minst för Jens Kvarnlöf, som i första avsnittet av tv-serien bekände att det han var allra mest nervös för var att de överhuvudtaget skulle måla.
Att berätta om sina innersta känslor och problem hade han däremot inga problem med.
– En av anledningarna till att jag valde att vara med där var för att dela med mig av min historia. Det är viktigt med igenkänning för många människor har jag märkt nu efteråt. Det är flera 50-plusmän som kommit fram och säger att de känner igen vissa bitar, säger Jens Kvarnlöf.
Han har inte fortsatt att måla efter programmet, men bilderna han gjorde finns kvar.
– Jag har försökt att föra fram ett budskap som kommer från mig, det som väcks inom mig. Sen att det ser ut som något ett förskolebarn gjort är en annan sak, säger han.
Känslorna viktigast
Processen kring målandet var det viktiga, påminner Lars Lerin.
– Meningen var inte att det skulle bli så väldiga konstverk på den här resan utan att var och en skulle få uttrycka sig och sätta bild på sina känslor. Om det är bra eller dåligt... vi har liksom inte den tanken om det, vi tänker inte i de termerna. Det är mer bildterapi, säger han.
Och hur gick det - hittade ni vägen ut?
– Kanske inte på resan, vi hade väl egentligen redan hittat den, vi har hittat vägen ut genom att vi är nyktra nu, säger Tina Larsson.
– Vi har varit på väg länge, säger Jens Kvarnlöf.
Inte minst viktigt är att de också hittat varandra.
– Du är som en syrra för mig, säger Jens till Tina. Vi klickade direkt.
– Nu kan vi fortsätta på vägen framåt tillsammans, säger Tina.
”Ett speciellt vänskapsband”
Deltagarna håller kontakten med varandra och med Lars Lerin också.
– Vi har något gemensamt. Det känns att det är ett speciellt vänskapsband som uppstått, säger Lars Lerin.
Blir det kanske också en uppföljning på tv-programmet?
– Det är nog möjligt, på något sätt kan det hända, men vi har inte kommit så långt i tankarna. Jag har fått många förfrågningar från sådan som är anhöriga till missbrukare, som undrar ”varför får inte vi komma till tals”. De drabbas ju också väldigt och är ibland nästan mer sjuka, säger Lars Lerin.
Mästaren i skymundan
Just den här dagen kom Lars Lerins eget måleri faktiskt i skymundan på pressvisningen. Men också han har nyheter att presentera på Sandgrund. Ett stort antal nya målningar, tillkomna under tiden i Brasilien sitter nu i stora utställningshallen.
– Jag har fokuserat på gatuscenerna. I ingångspartierna till husen sitter hunden eller katten och tittar, där leker barnen eller någon gammal sitter och somnar. Jag försöker måla scenerierna, berättar han.
Familjen Lerins liv i Brasilien är annorlunda än det i Sverige, men måleriet höll han igång.
– Vi var där så länge i höstas och jag trivs med att jobba lite varje dag, säger han.
Det blev en tung - och dyrbar - resväska på hemresan:
– Jag hade en bunt som jag var lite orolig för när jag checkade in. Jag var tvungen för jag fick inte in dem i handbagaget. Jag fick hålla tummarna!