I helgen samlades miljöpartister från hela landet till en valupptakt på Karlstad CCC. Men gott humör bland likasinnade kan inte dölja det faktum att partiet lever farligt. Under lång tid har MP parkerat en bit under fyraprocentsspärren i opinionen och risken, eller chansen, är att de åker ur riksdagen i höstens val.
Det var nog många i Miljöpartiet som hoppades på ett uppsving i väljarstödet efter att de lämnat regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Men det materialiserades aldrig. Sortin har snarare gynnat Socialdemokraterna och statsminister Magdalena Andersson, som nu slipper det bagage det innebar att regera med MP.
För det är där problemets kärna ligger för miljöpartisterna – deras politik, som de påtvingade den rödgröna regeringen, var mäkta impopulär. Det brukar annars ofta heta från partister (i alla partier) att anledningen till sjunkande väljarstöd är att de inte når ut tillräckligt med sin politik, och att det skapats nidbilder av dem. Men tänk om det är precis tvärtom, att väljarna är mycket medvetna om politikens innehåll och ratar den?
Då finns det inte mycket hopp för Miljöpartiet. Valet är inte långt bort och det finns inga tecken som tyder på att det är på väg att svänga till partiets fromma, snarare tvärtom. Språkrören Per Bolund och Märta Stenevi går heller inte hem i stugorna och brukar hamna i förtroendeligans botten.
Kontrastera detta med den uppryckning i opinionen som skett för de tidigare så uträknade Liberalerna sedan Johan Pehrson tog över partiledarskapet. Om det tidigare hette att MP nog till sist kommer att klara spärren medan L låg risigt till är situationen nu den omvända. Helt plötsligt ser det mycket ljusare ut för L medan MP till och med varit under 3 procent i några mätningar.
Miljöpartiet slår sig för bröstet av att de får full pott av WWF och Naturskyddsföreningen, men dessa är särintressen som knappast vinner val. Alla partier har numera en utvecklad miljöpolitik, och till skillnad mot MP:s så är den seriös. MP har alltid haft svårt att hantera målkonflikter och skall alltid ha allt på en gång. Andra inser att miljöhänsyn finns inom de flesta andra politikområden, och att det därför måste till avvägningar, avvägningar som MP inte är beredda att göra.
Att de i det rödgröna regeringssamarbetet tvingat på en hel del av sin politik är orsaken till många av de kriser vi sett i Sverige – från cementkris till elkris. Mycket symbolpolitik har det också blivit, som den famösa plastpåseskatten. Inte undra på att Socialdemokraterna dragit en lättnadens suck, men S kan ändå inte svära sig fria. De lät ju med vett och vilja MP härja i sju år.
MP står nu villrådiga, och det är en smula patetiskt att de återvinner (även om återvinning i och för sig ligger för en miljöpartist) gamla S-slogans som "det gröna folkhemmet" och "alla skall med". Det har dock fått intern kritik, men den allvarligaste kritiken är att partiet är för ofokuserade och har ett för brett anslag. Tja, oavsett brett eller smalt anslag så är det ingen vidare populär politik de för. De kan heller inte ändra på den utan att göra avkall på vad det innebär att vara miljöpartister.
Kanske är det så att tiden helt enkelt runnit ut för ett parti av MP:s slag. De behövs inte längre. Att de saknar listor i var fjärde svensk kommun säger en del. Fast även om de hamnar utanför riksdagen så kan de klamra sig kvar ute i kommunerna, där spärrarna är på 2 eller 3 procent. Så lokalt kommer man fortfarande att behöva räkna med dem.