Ett misstänkt mord på en 14-årig flicka i Nacka utanför Stockholm har väckt stor uppmärksamhet. Polisen trodde först att det var ett självmord, men deras blick riktades sedan mot tre familjemedlemmar och släktingar. Den än så länge knapphändiga informationen indikerar att mordet var hedersrelaterat.
Om så är fallet, är det inte första gången en flicka eller en ung kvinna i vårt land får sätta livet till, för att föräldrar eller syskon inte kan acceptera den livsstil som för flertalet svenskar är okontroversiell. Att ha en pojkvän, eller bara att umgås med personer av det motsatta könet, kan räcka för att någon skall anses ha dragit skam över sin familj.
Det är för de flesta av oss obegripligt att man av en sådan anledning kan vilja skada en dotter eller syster, men agerandet bygger i grunden på ett sätt att se på tillvaron där individen alltid är underordnad gruppen och ett liv kan offras för kollektivets anseende.
Hedersrelaterat våld och förtryck kan se ut på många olika sätt. Någonstans sitter förmodligen just nu en flicka i en skolbänk och tror att hon i sommar skall åka på semester till familjens ursprungsland, men som i själva verket kommer att giftas bort mot sin vilja.
Det torde råda bred enighet om att övergrepp kopplade till hederskultur inte är något vi kan acceptera. Ändå tenderar frågan snabbt att bli politiskt laddad. Orsaken är naturligtvis att fenomenet är något vi främst ser hos olika invandrargrupper, i synnerhet de med bakgrund i muslimska länder.
Rädslan för att detta skall underblåsa främlingsfientliga strömningar gör att vissa debattörer målar in sig i retoriska hörn. Det kan exempelvis handla om att man pekar på att infödda svenskar, uppväxta i en kristen eller ateistisk familj, också misshandlar och mördar kvinnor. Det är förvisso sant, men det som gör de hedersrelaterade brotten så speciella är att de ofta utförs med stöd av flera familjemedlemmar – inklusive de kvinnliga. Det är således en problematik som går djupare än den ack så angelägna frågan om mäns våld mot kvinnor.
En annan fallgrop är argumentet att även majoritetsbefolkningen ser heder som något viktigt. Det är i grunden också riktigt. De flesta av oss vill bli uppfattade som hedervärda och våra familjemedlemmars rykte tenderar att smitta av sig på oss. Det är exempelvis troligt att vi litar på sonen till en av våra äldsta vänner, även om vi inte känner ynglingen i fråga.
Om en odåga drar familjens goda namn i smutsen, kan det gå så långt att syskon och föräldrar klipper banden med vederbörande. Därigenom visar de att den förskjutnes beteende inte är representativt för de normer de vill förknippas med. Men i de flesta familjer går mord rakt emot de värden som man lär sina barn att eftersträva.
Vi ser också hur många vill poängtera att det inte finns någon koppling mellan hederskultur och islam. Det är visserligen korrekt att klanmentalitet i hög grad är ett kulturellt fenomen. Men det är en världsbild som tenderar att vara särskilt stark i många av de länder som vi haft stor invandring från och som domineras av islam.
Att vara öppen med detta är inte samma sak som att hävda att muslimer är predestinerade till våld och förtryck. Men att sopa kopplingen under mattan riskerar att elda på just de främlingsfientliga attityder som man ville motarbeta.