Den senaste tiden har jag träffat en handfull olika chefer i olika typer av organisationer som haft en sak gemensamt: de varit ganska frustrerade. De är alla bra människor, bra chefer som vill och försöker göra rätt. Men det visar sig att de gör fel. Det visar sig att hur de än gör, så är det omöjligt för dem att någon gång göra helt rätt. Det är leken ”Finn Fem Fel” på chefen som pågår.
Det här är personer med god ordning och reda. Strukturer finns på plats. Det är också personer med stort hjärta. De bryr sig om sina medarbetare och bemöter dem med respekt. Och ändå. Om de skulle göra minsta lilla fel så får de höra det av sina medarbetare. Eller ännu värre, av facket för att någon medarbetare ringt dit och beklagat sig. Låt mig belysa med ett exempel: I ett av fallen hade facket ringt till chefen för att en av medarbetarna inte hade fått protokollet från personalmötet på mejl. Det hade minsann bestämts att APT-protokoll skulle mejlas ut och nu hade en medarbetare inte fått mejlet så som det hade beslutats. Mycket illa gjort av chefen, eftersom alla andra hade fått mejlet. Chefen som är ny, ung och ambitiös tog på sig ansvaret för hela händelsen och lovade ett omedelbart utskick av mejl med protokoll samt bättring i framtiden.
Alltså vad är det här? Jag menar inte att chefer ska få vara hur slarviga och nonchalanta som helst. Nej, det kan och ska ställas extra stora krav på chefer. Men även chefer måste väl få vara människor?!
Varför behöver en medarbetare egentligen förhålla sig annorlunda till en chef än vad personen skulle gjort till en kompis som gjort en miss? En kompis som gjort en miss försöker man rädda. Man försöker göra personen så bra som möjligt. Till exempel i mejlsituationen ovan; ”Du, jag tror du missade att mejla protokollet till mig. Jag har fixat så jag fått det av någon annan i stället. Nästa gång blir jag glad om du kommer ihåg att ta med mig i mejllistan”
Varför behöver en medarbetare egentligen förhålla sig annorlunda till en chef än vad personen skulle gjort till en kompis som gjort en miss?
Hur svårt är det? Ett sådant beteende borde också facken stödja – att uppmuntra chef och medarbetare att först försöka lösa skav emellan sig genom samtal.
Samma sak gäller givetvis tvärtom. Det finns även chefer som leker ”Finn Fem Fel” med sina medarbetare, och det är precis lika galet.
Efter mina möten med dessa chefer funderar jag över hur vi hamnar här? Vad beror det på att på vissa ställen i vissa sammanhang är det omöjligt för en chef eller en medarbetare att göra rätt? Jag tänker att en del av det handlar om brist på egenansvar: Alla måste alltid ta ett eget ansvar för att göra hela arbetsplatsen så bra som möjligt, och då kan det ingå att ibland täcka upp för en chef eller hjälpa en medarbetare. En annan del handlar om brist på tillit till att det finns en välvilja. Vi måste ha en tro på att vi vill varandra väl (och för att tro det behöver vi också samla bevis på att det också är så).
Så vad sägs om att leka Finn Fem Rätt i stället? Att reflektera och ärligt berätta vad jag tycker är bra med vårt samarbete är grunden för att bygga tillit mellan kollegor. Om tillit finns mellan oss behöver vi inte gå igång på alla cylindrar och känna oss missförstådda, felbehandlade eller kränkta för att chefen råkat göra en miss och inte skickat mejlet till rätt mottagare. Om det finns tillit vet vi att det finns en välvilja i grunden och då kan vi tänka att det finns en helt rimlig förklaring till kollegans agerande. Om vi tar egenansvar agerar vi mot våra kollegor på ett sätt som hjälper organisationen framåt på bästa sätt.
Veronica Molander
Organisationskonsult och arbetsrättsjurist