Vi går mot skolavslutningstider och många längtar efter ledighet. Men just som lärare sitter och funderar över betygssättningen knackar det på dörren eller plingar till i mejlen. Från en elev kommer frågan ”vad krävs för att få ett E”.
Någon som kanske knappt har visat sig på lektioner under ett helt år, eller sovit sig igenom dem, hoppas nu få en kompletteringsuppgift – gärna en inlämning så att vederbörande kan få hjälp av föräldrarna – för att i sista stund få ett godkänt betyg, alltså minst ett E.
Många utarbetade lärare suckar och konstaterar att detta innebär en högre arbetsbelastning och att det går emot yrkesstoltheten. Men även att underkänna och sätta ett F tenderar att leda till merarbete. Fördelen med att släppa igenom en elev som förmodligen inte har de kunskaper som krävs är att läraren slipper bråka med hemmet och i värsta fall även med rektorn.
Om läraren står på sig och menar att underlag för ett godkänt betyg saknas är loppet inte nödvändigtvis kört. Elever som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet har rätt att gå i lovskola och där försöka läsa upp sina betyg.
För vissa elever kan det säkert vara så att det bara var en liten pusselbit som saknades och lovskolan blir det som gör skillnaden. Men det är orimligt att tänka sig ett helt läsår, eller flera, skall kunna jobbas i kapp på några juniveckor.
Den fackliga tidskriften Ämnesläraren presenterade nyligen (17/5) statistik från Skolverket som visar att upp till 70 procent av de elever som i lovskolans regi läser upp grundskolans kärnämnen inte klarar gymnasiet. Allt för ofta förefaller det som att sommarskolan är en charad, där grundskolan skickar elever vidare och hoppas att kollegorna i gymnasiet skall lösa problemet. Till slut har problemet med bristande kunskaper hänvisats hela vägen upp till högskolan.
Vi har i dag ett utbildningsväsende där vi har satt en skarp gräns för vad som är godkänt och icke godkänt, samtidigt som det finns en förväntan att alla elever skall kunna nå över den gränsen. Det antyds till och med ofta att problemet ligger hos lärarna när eleverna inte når målen. Men om ambitionen är att godkänna alla elever kommer snart något av följande att inträffa. Antingen kommer kraven för betyget E att sänkas. Eller så kommer elever att godkännas trots att de inte lärde sig tillräckligt.
Systemet med godkända och underkända betyg skulle för att fungera kräva att man kunde göra en större uppdelning av elever, exempelvis genom att alla inte måste förberedas för akademiska studier. Men i väntan på en sådan reform vore det välkommet att göra F till ett betyg som mer motsvarar forna tiders etta – alltså ett lågt men ändå godkänt betyg. Något som visserligen visar att man inte kan särskilt mycket, men som inte på samma sätt bjuder in till att betyg mer eller mindre fuskas fram.