Lars Anders Johansson: Yttrandefrihetens teori och praktik

Signerat
PUBLICERAD:
Det verkar nästan som om yttrandefriheten för många är avhängigt vilka yttranden det är frågan om, skriver Lars Anders Johansson.
Foto: Alvaro Barrientos/AP
Det verkar nästan som om yttrandefriheten för många är avhängigt vilka yttranden det är frågan om. I korthet: håller man med sagespersonen ska yttrandefriheten vara oinskränkt, men gillar man inte det som sägs får den gärna inskränkas, skriver Lars Anders Johansson.

Det är inte många år sedan företrädare för det kulturella och mediala etablissemanget vädjade till ägarna av Facebook och Twitter att hårdare styra vilka åsikter som skulle komma till tals. På båda sidor av Atlanten utövades politiska påtryckningar på plattformarna att hårdare styra innehållet. Den socialdemokratiska regeringen kallade upp Facebook till regeringskansliet på ett möte i samma anda.

De sociala medieföretagen hörsammade uppmaningarna och tumskruvarna drogs åt. Även namnkunniga opinionsbildare portades. Kulmen nåddes när Förenta staternas president Donald Trump portades från Twitter, samtidigt som företrädare för diktaturer världen över kunde fortsätta att sprida sin propaganda. Inkonsekvensen var skriande och upplysande.

I och med detta nya aktivistiska förhållningssätt frångick de sociala plattformarna dessutom den roll som ”elektroniska anslagstavlor” som från första början möjliggjort deras expansion. Ägaren av en digital anslagstavla har inte något ansvar för vad användarna publicerar där. Det förutsätter dock att ägaren faktiskt inte redigerar innehållet.

Efter att Teslas vd Elon Musks bud att köpa Twitter för 44 miljarder dollar tycks det progressiva etablissemanget ha svängt i frågan. Musks möjligheter att påverka innehållet betraktas plötsligt som ett hot mot yttrandefriheten. Det verkar nästan som om yttrandefriheten för många är avhängigt vilka yttranden det är frågan om. I korthet: håller man med sagespersonen ska yttrandefriheten vara oinskränkt, men gillar man inte det som sägs får den gärna inskränkas.

Samma typ av inkonsekvens har kunnat iakttas i den debatt som följt på påskhelgens våldsamma upplopp i flera svenska städer. Framträdande opinionsbildare har förespråkat att den dansk-svenske provokatören Rasmus Paludan borde nekas tillstånd för sina manifestationer, med hänvisning till att säkerheten inte kan garanteras. Att detta skulle innebära att rättsstaten låter rasande folkmobbar diktera villkoren för yttrandefriheten tycks underordnat i sammanhanget.

Resonemangen känns igen från debatten om Lars Vilks rondellhund, där även journalister och publicister – vars ryggmärgsreflex borde vara att värna yttrandefriheten i varje sammanhang – ifrågasatte huruvida Vilks verkligen skulle skyddas från de som hotade att mörda honom för ett konstverks skull. Då som nu fördes pseudodebatter om lämpligheten i att yttra sig, om det finns de som blir ledsna och upprörda.

Yttrandefriheten är en förutsättning för den fria åsiktsbildningen som i sin tur utgör demokratins grundval. Att den även omfattar åsikter som är misshagliga för vissa, eller rentav de flesta, är själva premissen. Yttranden som inte provocerar någon behöver knappast skyddas i lag.

Att allt fler vill använda sig av ordningslagen för att hindra vissa typer av yttranden, eller delegera gränsdragningen till de sociala plattformarnas privata åsiktsgranskare borde oroa alla vänner av det öppna samhället. (SNB)

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.