Eva Dahlgren till Karlstad: ”Blondinen ger hopp när mörkret åter byggs upp”

För Eva Dahlgren är musik och andra konstformer ett sätt att nå våra innersta tankar som inte alltid kan beskrivas med ord.

Nu firar en av hennes största triumfer – albumet "En blekt blondins hjärta" – 30 år och hon kommer till Karlstad för att framföra skivan från första till sista ton.

Med rakryggad pondus sjunger Eva Dahlgren "Jag är Gud" inledningsvis på albumet "En blekt blondins hjärta". Med en halv miljon sålda fysiska skivor hör det till ett av de mest framgångsrika i svensk musikhistoria. Här finns låtar som "Vem tänder stjärnorna" och "Kom och håll om mej". Ifjol var det 30 år sedan det släpptes, men firandet kom av sig i pandemimörkret så först i år turnerar Eva Dahlgren med ”En blekt blondins hjärta – vintage tour” för att spela albumet från första till sista ton.

– Det är väldigt spännande att få sjunga de här låtarna så här 30 år senare, börjar Eva Dahlgren när hon ringer upp.

Först får hon ta ett varv i hemmet som ligger på toppen av Söder i Stockholm för att hitta bättre täckning. Trots det fina läget är mottagningen knackig.

– Jag ser inte livet som en linje, jag ser det som en cirkel, fortsätter hon när vi naivt försöker greppa tidens flykt, de 30 åren som gått sedan "Blekta blondinen" – som hon kallar den – släpptes.

– Allting har samma närhet i en människas minnen. Ibland kan ett minne från tonåren eller barndomen dyka upp med samma skärpa som ett minne från förra veckan. Jag tror att vi från början har lärt oss att tänka på tiden och livet på fel sätt. Livet är lika stort när man är liten som det är när man blir äldre och gammal. Jag ser det som att med åldern blir det allt fler färger i livet.

”Hon känns väldigt modig”

När hon skrev låtarna till albumet övergick 80-tal i 90-tal och det var på många sätt en tid av förändring.

– Jag skrev låtarna i ljuset av att järnridån föll i Europa. Vi som levde då hade fötts in i en delad värld. I början av 90-talet kändes världen så ofantligt ljus och härlig, det fanns så mycket hopp. Nu – 30 år senare – håller allt det mörka på att byggas upp igen. Det ger mig hopp att sjunga de här låtarna igen. Och förhoppningsvis inger det hopp även till andra som lyssnar och som har minnen till musiken – det blir en påminnelse om att vi klarade av det då, vi kommer att klara av det återigen.

När du återvänder till låtarna – kan du återupptäcka sidor av dig själv som du inte längre har med dig?

– Ja, kanske. Jag kan tycka att hon känns väldigt modig, den där 29-åringen som jag var då. Tanken var att skriva något som var behagligt och härligt, både vad gäller melodier och atmosfär. Samtidigt skulle texterna handla om allvarliga saker, saker som betydde mycket för mig just då.

Hon låter nästan förvånad över djupet, de existentiella frågorna, som avhandlas i texterna.

– De handlar om stora saker som religion, om hur man ska leva sitt liv och Sveriges svek under andra världskriget – det är väldigt skumma texter för att vara en popplatta som ska kännas härlig.

Med ett skratt erkänner hon en viss stolthet.

– Det känns fint att jag hade modet och att jag gjorde musiken med en sådan självklarhet. Självklarheten kan försvinna med erfarenheten, jag kan känna att jag blivit fegare. Jag ser saker från så många olika perspektiv i dag, vilket gör mig mer osäker.

Ju mer man lär sig, desto mindre förstår man – gråzonerna i många frågor är överväldigande?

– Ja, så är det verkligen.

Ett inre universum

I sitt låtskrivande ser hon en tydlig ambition att förmedla saker vi inte riktigt har ord för.

– Jag försöker alltid ge ord till det tysta universumet som finns inuti varje människa. Man lever ett liv och gör massa saker – man går till jobbet, har sina relationer och man pratar och försöker förklara sig. Men inuti är det som att det finns ett annat liv. Som är tyst. Som man egentligen bara kan förstå och greppa genom konst. Genom musik, film, tavlor. En bild kan fånga hur man känner. Mina låtar vill nog alltid på ett eller annat sätt beskriva det där tysta livet som finns i varje människa.

"En blekt blondins hjärta" är naturligtvis färgad av tiden den gjordes i, när skivan nu ska framföras vill Eva Dahlgren att tidsmarkörerna ska få vara kvar i mesta möjliga mån.

– Vi eftersträvar att det ska låta som det gör på skivan. Vissa ljud får uppdateras för att det ska kännas behagligt. Minnet spelar en ett spratt då och då, jag tror att det en låt låter på ett visst sätt och så gör den inte det när jag går tillbaka och lyssnar. Men vi har försökt att vara så trogna som möjligt gentemot originalversionerna.

Hon berättar om en konsert där David Bowie framförde några av sina största hits i versioner trogna originalen och hur mycket hon tyckte om det.

– Det var fantastiskt! Just för att det lät som på platta. När det gäller "Blekta blondinen" så spelar jag de låtarna främst för dem som kommer och lyssnar – men mycket för mig själv också för jag tycker det är härligt – och de vill höra musiken så som den låter på skivan.

Det är få album som tål den här typen av behandling, att efter lång tid presenteras i sin helhet inför en publik – varför tror du det funkar med "Blondinen"?

– Jag tror att musiken är behaglig och melodiös. Och att den handlar om något som är på allvar. Den satte sig i dem som lyssnade för 30 år sedan. Många fick en egen relation till låtarna, jag kan uppleva att jag bara är en förmedlare, alla får vara i fred med sin egen upplevelse, sina egna minnen.

Vad minns du av själva inspelningen?

– Det här var alldeles i slutet av mitt och Anders Glenmarks samarbete. Vi hade jobbat intensivt tillsammans under 12 år. Vi märkte båda två att det som hade varit så underbart i våra olika sätt att se på musik, det började här kännas mest som en lång rad kompromisser. Det uppstod slitningar. Vi höll på länge och verkligen slet för att det skulle bli klart, det var ingen räkmacke-inspelning.

"Mysteriet i att skriva låtar”

Tidigare i år gjorde Eva Dahlgren tre konserter på Göta Lejon i Stockholm där albumet framfördes i sin helhet. Det hela gav mersmak och det är därför som hon efter sommaren inleder en omfattande turné som når Karlstad den 27 oktober. I dag tänker hon på skivan som en vändpunkt för henne på många sätt, inte minst vad gäller sättet att skriva låtar.

– Ju äldre jag blev desto mer jag började förstå mysteriet i att skriva låtar, säger hon trevande.

– Jag fick en förståelse för att varje ord måste vägas. Det är så mycket arbete bakom en fungerande låt, det där började jag förstå på allvar i och med arbetet med "Blekta blondinen". Samtidigt är det så att som artist måste man hela tiden ha ena foten i framtiden. Även om mycket föll på plats för mig som låtskrivare med den här plattan, blev ju uppföljaren något helt annat. Så är det. Det blir tjatigt att odla samma sak i gamla rabatter år efter år.

Eva Dahlgren kommer till Karlstad CCC den 27 oktober.