Renate Larssen: Friska kor kräver välmående bönder

Signerat
PUBLICERAD:
Att äga djur innebär att ta ansvar för deras liv och hälsa även bortom lagens strikta ramar, skriver Renate Larssen.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Ingen bonde skaffar djur för att plåga dem, men när kostnaderna för foder och diesel skenar blir vardagen snabbt en fråga om överlevnad, skriver Renate Larssen.

Nyligen inleddes rättegången i fallet med den så kallade Arlagården. Det var SVT:s Uppdrag granskning som för mer än två år sedan uppmärksammade en mjölkgård i Hälsingland med magra, smutsiga och sjuka djur (SVT 29/1 2020). Bonden står åtalad för djurplågeri och brott mot djurskyddslagen. Fallet är ett tragiskt exempel på ett större problem – när lönsamheten är dålig är det djuren som får betala.

I fallet med Arlagården befann sig företaget i rekonstruktion och ansvaret för korna föll mellan stolarna. Bonden hävdar bland annat att utgödslingsmaskinen var trasig, vilket ledde till att gödseln låg kvar inne i stallet. Det är ett svagt försvar. Om utgödslingsmaskinen är trasig är lösningen givetvis att laga den eller att anställa folk som kan mocka för hand, inte att låta korna vada i sin egen avföring. Att äga djur innebär att ta ansvar för deras liv och hälsa även bortom lagens strikta ramar.

Men vad händer om man inte kan ta det ansvaret? Det är tufft att vara bonde i dag. Marginalerna är små. Maskiner, underhåll, diesel, och foder kostar vad de kostar. Skatten ska in. Inköpspriserna är svårförhandlade. Som bonde finns det få faktorer man kan påverka – förutom djurhållningen.

Ett sätt att öka lönsamheten är att fokusera på kvantitet. Men fler djur och större anläggningar kräver mer arbetskraft. Det blir svårare att hålla koll på varje individ, och när man väl börjar halka efter i skötseln är det svårare att komma i kapp. När djurgrupperna blir större än vad som är naturligt försvåras dessutom djurens förmåga till viktig social interaktion. Det kan leda till konflikter om yta och resurser, med stress och skador som följd.

Ett annat sätt att öka lönsamheten är att dra ner på marginalkostnader. Kanske kan korna klara sig med lite kortare betessäsong i år. Kanske kan de få något kilo mindre ensilage. Kanske kan utgödslingen ske lite mer sällan. Det blir snabbt ett sluttande plan.

Ingen bonde skaffar djur för att plåga dem, men när kostnaderna för foder och diesel skenar blir vardagen snabbt en fråga om överlevnad. Lägg på detta ackumulerad psykisk ohälsa av en ständigt stressad tillvaro och det är inte så konstigt att bönder ibland inte klarar av att sköta sina djur.

Det blir en tragedi i tre akter: för djuren som far illa, för bonden som får se sitt liv rasa ihop och för samhället som förlorar ytterligare en livsmedelsproducent. Närmare ett tusen mjölkproducenter har fått lägga ner de senaste fem åren, enligt statistik från Lantbrukarnas Riksförbund.

Så vad är lösningen? Inte att försämra djurskyddslagen. Att höja priset på mjölk räcker inte heller, för det kommer bara att driva konsumenterna till billigare importvaror. Den enda långsiktiga lösningen är att verka för högre djurskyddsstandard i hela EU. Det skulle slå två flugor i en smäll: förbättra livet för 20 miljoner mjölkkor i Europa och jämna ut konkurrensen för svenska bönder. Allt pekar på att det är dit vi är på väg. Frågan är bara om vi hinner fram i tid.

Renate Larssen

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.