Sverige behöver fler poliser, men inte dummare poliser. Ändå är det i den riktningen vi går när platserna på polisutbildningen skall fyllas. Kraven har successivt sänkts under flera år och även om det innebär att vi får fler poliser så kommer det knappast att göra kåren bättre.
I fredags berättade Sveriges Radios Ekoredaktion (20/5) att begåvningskravet för att bli polis sänkts än en gång. Den som prövas till polisutbildningen får bland annat genomgå ett begåvningstest, som betygssätts på en skala från ett till nio. Tidigare låg kravet på minst en fyra, men 2016 sänktes det till en trea. Nu sänks det ytterligare
Finurligt nog görs det genom att göra det lättare att få en trea. Betygen sätts nämligen genom att man jämför med hur tidigare sökanden presterat, och de senaste 19 åren har sökanden från år 2003 använts som referens. Men nu skall man istället som referensgrupp använda sökanden mellan 2019 och 2020, och dessa har genomgående gjort sämre ifrån sig. Inom parentes sagt så säger det också en del om hur den allmänna begåvningsnivån i samhället sjunkit på nästan två decennier.
Innan den här ändringen var det 26,5 procent som föll bort, men av de som prövades i januari i år var det bara 16 procent, enligt Ekots siffror. Då går det förstås lättare att fylla platserna på landets polisutbildningar. I år kunde dock fortfarande bara 650 platser av 1 000 fyllas. Och då är ändå söktrycket stort, med 15 sökande per plats. Man kan fråga sig varför så många söker som inte uppfyller kraven.
Sverige behöver fler poliser – vi är ett av de minst polistäta länderna i Europa. Men det får inte ske till priset av att vi får mindre begåvade poliser ute på gatorna. Exempel på detta ges av polisinspektören Johan Siverland, som arbetar som lärare på polisutbildningen vid Södertörns högskola, i en debattartikel i Polistidningen (16/5) och i en intervju i magasinet Fokus (20/5).
Han beskriver allvarliga incidenter under polisutbildningen, som att en lärare sköts (med övningsvapen) av en student när läraren spelade en berusad person som inte ville lämna ifrån sig flaskan. Eller om polisstudenten som fick ett nervöst sammanbrott när vederbörande underkändes vi ett ingripande med övningsvapen, och låg och skrek hysteriskt på golvet i en halvtimme. Det visade sig att studenten inte tagit sin ångestdämpande medicin för dagen.
Det finns studenter med stora språksvårigheter, som inte vet hur ett personnummer ser ut eller kan öppna en motorhuv. Det finns de som fuskar men ändå får vara kvar. Detta är alla personer som är högst olämpliga att vara poliser, och med ännu mer sänkta krav kommer de bara att bli fler. Då är det lätt att se vad som kommer att hända med yrkets status och anseende, för att inte säga med allmänhetens förtroende.
Så vilken sorts poliser vill vi ha? Även om det råder polisbrist så är det bättre att ha färre men som uppfyller de krav man rimligen kan och måste ställa på dem, än att snabbt öka antalet. Det får helt enkelt ta den tid det tar för att få, med Siverlands ord, normalbegåvade, ärliga, kompetenta och mentalt friska poliser.