Stadsnära odling fortsätter att vara på modet. Vi har alla mött det i tusentals annonser och reportage.
Byggbolag lockar med bilder på höghus där solrosor växer på taken och blomkål odlas i vertikala lådor längs huskroppen. Media rapporterar om entreprenörer som skolat om sig och nu satsar på trädgårdsodling på en övergiven tomt i förorten.
Kommuner och kommunala fastighetsbolag satsar miljoner i urbana odlingsprojekt som skall öka hållbarheten i stadsbornas liv och minska deras klimatavtryck. Städerna skall bli ekologiskt hållbara, resilienta mot klimatpåverkningar och oberoende av den omkringliggande landsbygden.
Hajpen kring stadsodlingen och dess möjligheter har hållit på i flera år. Trots att flera upphaussade projekt gått i konkurs kommer hela tiden nya satsningar.
Men nu har åtminstone en röst sagt ifrån. Det är lantbrukaren Magdalena Hermelin som i en debattartikel i ATL säger det egentligen självklara: Nämligen att småskalig odling inne i städerna inte kan ersätta den matproduktion som under århundraden byggts upp på svensk landsbygd. (ATL 17/5)
Hermelin skriver att hon drabbas av hopplöshet när hon läser ytterligare ett reportage i Svenska Dagbladets näringslivsdel som spår att stadsodling i framtiden skall kunna föda hela befolkningen. Ett sådant resonemang missar ”bulken” i matproduktionen, menar Hermelin. För att ge en stor befolkning den föda den behöver behövs en stor volym som i sin tur kräver en komplex produktionsapparat.
För att illustrera sin poäng gör Hermelin ett enkelt räkneexempel. En familj behöver för att få ihop den egna näringen minst 500 kvadratmeter produktionsmark och tio arbetstimmar per vecka. Då är det en skral, vegetarisk kost man uppnår. De flesta moderna familjer skulle kräva mycket mer av sin kosthållning och markbehovet skulle ändå inte kunna tillgodoses inom stadens gränser.
Hermelin har rätt i sin kritik. Staden är fortsatt beroende av tillgången till ett storskaligt jordbruk på landsbygden. Odlingslotter i urbana miljöer kan förstås ha ett stort rekreationsvärde samtidigt som det skapar attraktiva boendemiljöer och ökar kunskapen och förståelsen för naturens kretslopp. Men deras roll i den verkliga livsmedelsförsörjningen är försumbar.
Och just nu är det om verklig matproduktion som det politiska samtalet borde handla. Regeringen har sedan tidigare ett mål om att den svenska självförsörjningsgraden skall öka. Det har inte hindrat att marginalerna fortsatt att minska för Sveriges bönder.
Men i ett medellångt och längre perspektiv är det hela situationen kring jordbruket som måste reformeras. Det räcker inte att som i vårbudgeten akut tillföra två miljarder för stigande priser på insatsvaror. Det är de långsiktiga spelreglerna som behöver bli mer gynnsamma.
Svenska bönder tävlar på en internationell marknad där de redan har det svenska klimatet mot sig. Då kan de inte därtill behöva utstå de hårdaste regelverken och de högsta skatterna. Ett första steg är att erkänna det moderna samhällets fortsatta beroende storskaligt jordbruk. Odlingslotter på höghus kan aldrig ersätta riktiga bönder och deras åkrar.