Begreppet greenwashing myntades 1986 av miljöaktivisten Jay Westerveld. Grönmålning har föreslagits som ett svenskt uttryck men det har än så länge inte lyckats ersätta låneordet, som syftar på företags ambitioner att framställa sig som mer miljövänliga än vad de egentligen är.
Olika märkningar, etiska index eller marknadsföring från företagen som vill att vi med hänvisning till goda värden skall köpa deras varor, pockar på vår uppmärksamhet. Samtidigt har vi politiker som vill visa handlingskraft och gärna poserar med diverse symbolhandlingar.
Då kan man få sådant som skatten på plastpåsar. Den har visserligen inneburit att försäljningen av bärkassar i plast minskade med 75 procent under förra året. Men eftersom många svenskar tidigare använde matkassen som soppåse, har försäljningen av avfallspåsar på rulle gått upp. Dessa är ofta importerade och tillverkade av fossil råvara, och har trängt undan de svensktillverkade påsarna som i hög grad var framställda genom återvinning.
När vi funderar på vad som är bra för miljön, måste vi se saker och ting ur ett helhetsperspektiv över tid. Men det kräver mer av både politiker och konsumenter.
För många känns det bra att lita på att någon annan gjort en bedömning. Antingen när vi handlar mat och tittar på olika miljömärkningar, eller när vi väljer hur vi skall investera vårt sparkapital. På senare år har det blivit allt vanligare att tala om ESG-index som syftar till att betygsätta företag utifrån miljömässiga och sociala värden.
En kritiker mot denna trend är professorn vid Stern School of Business, Aswath Damodaran. I en intervju med ekonomisajten Marketwatch (2/5) pekar på han på att företag kan påverka oss på olika sätt. Att mäta koldioxidutsläpp kan vara nog så intressant när man exempelvis värderar ett energibolags påverkan på vår planet. Men om vi pratar om företag som Google eller Facebook blir det ganska oviktigt, jämfört med diskussionen om informationsöverföring och personlig integritet.
Det är heller inte så att det nödvändigtvis råder konsensus om vad som är det bästa för miljön eller för mänskligheten. Tillvaron är fylld av målkonflikter där vi måste navigera mellan olika konsekvenser, samt värdera dessa utifrån vår ideologiska kompass.
I intervjun lyfter Damodaran exemplet med elbilar. Det är en god investering om vi prioriterar att bli kvitt fossila drivmedel, men kanske inte alltid om vi värnar mänskliga rättigheter — sett till de omständigheter som kan råda när bilbatteriernas metaller utvinns.
Till slut måste alla människor följa sitt eget samvete, landar Damodaran i. Det svåra är att samvetet ibland kan vägleda oss på olika sätt. Under senare år har investeringar i vapenindustrin ofta utpekats som oförenligt med hållbarhet och ansvarstagande. Ukrainakriget fick många att ompröva denna ståndpunkt. Hur skulle det kunna vara moraliskt fel att hjälpa det ukrainska folket att försvara sig?
När en produkt, ett företag eller att agerande beskrivs som bättre än andra, är det viktigt att förhålla sig kritiskt. Verkligheten är inte alltid svartvit, utan vi lever i en komplex värld där det finns många saker att lägga i vågskålen. Att det ibland är svårt att veta hur vi skall välja, är dock ingen ursäkt att sluta bry sig. Men det skadar inte att ibland ha lite mer tilltro till sitt eget sunda förnuft.