Sista morgonen med Malou

Krönikor
PUBLICERAD:
De ringde från ”Malou efter tio” i TV4 och frågade om jag ville vara med i ett av de sista programmen innan hela serien skulle läggas ner.
Sista morgonen med Malou, typ. Så klart jag ville. Vilken ära, tänkte jag.
Några dagar senare skulle jag står där i studion och höra Malou ryta till mig att det verkar faktiskt som om du tror att du bestämmer här, Lasse. ”Det gör du inte!”

Det började med att den bedårande gamla hallåan Åse sms:ade. Hon ingår numera i redaktionen, när inte hon skriver deckare.

– Lasse, vi vill att du kommer hit och pratar om din nya bok om fotboll? sa Åse.

– Vad kul, sa jag.

– Men vi vill ju krydda anrättningen lite med att du pratar om pelargoner också…

– Som vanligt! sa jag.

– Som vanligt.

– Det gör jag så gärna, svarade jag.

Jag har gjort det 16 gånger förr. Den mest omstörtande gången var, som jag berättat om förr, när jag rakade (!) en Mårbacka. Faktiskt. Finns inte på YouTube tyvärr, Åse hittade den inte heller i TV4:s arkiv. Dom ville gärna ha med lite gamla klipp, men det här var tydligen raderat på nätet. Jag förstår nätet.

Prata om en ny bok hos Malou är bingo i bokvärlden. Alla vill vara med. Tittarna älskar böcker och köper böcker. Klirr klirr. Klart jag sa ja. Om ni undrar handlar boken om fotboll och relationer och heter ”Här kommer hjältarna från Söder – Skaffa dig ett liv 3.0”. Lite lång titel, jag vet, men boken är lång den också. Tre överraskningar i en typ. Ett litterärt Kinderegg.

Väl framme i TV4:s studio så njöt jag i fulla drag.

Pladdrade med sminket och studiovärdinnorna. Hur trevligt som helst.

Stötte ihop med Thorsten Flinck som varit inne före mig. Han berättade att han kramat om Malou och sen efteråt berättat för henne att han kände sig en smula magsjuk. Blää.

– Jag tror han skojade… hoppas jag, sa Malou.

Tror jag också. Thorsten är en rolig fan och älskar att retas och göra folk osäkra. Han lyckas nästan alltid.

Jag leddes in i studion och instruerades om att boken skulle stå bland pelargonerna på parad. Hur fint som helst.

– Ni börjar prata om boken och sen går ni fram till pelargonerna, sa producenten.

– Vore det inte trevligt om jag erbjöd min arm till stöd åt den gamla damen, sa jag.

Malou är ju en smula handikappad efter ett handlöst fall utför ett stup i alperna.

– Nej, absolut inte, jag vill inte se hjälplös ut, sa Malou.

– Men vore det inte lite fint? Klart det vore. Så gör vi, försökte jag, lite manhaftigt kraftfullt.

– Försöker du bestämma här, Lasse, sa Malou, stramt men älskvärt.

– Okej, vi gör så här, sa den väna producenten: Lasse får leda dig fram till blommorna, men sen klipper vi bort det till sändningen.

Jag skrattade.

Malou log stramt. Jag vet ju att hon är rätt bra på att få som hon vill. På ett smidigt sätt.

Sen pratade vi på inför kamerorna och det var som om vi inte gjort annat i våra liv. Och det har vi ju faktiskt knappast heller.

Vi jobbade ihop på Aftonbladet på 80-talet. Malou rekryterade mig till att skriva känslosamma saker om hur det var att vara man och pappa och göra karriär. Sen började vi på TV4 Nyheterna samtidigt som så kallade ”Profilreportrar” 1991. Jag om nöjen och kultur och Malou om… ja om allt det som är Malou.

Vi var ett förtjusande par. Tyckte nästan alltid likadant.

När jag 1994 skulle ge ut min första krönikesamling på bok – ”Den Manliga Hemligheten” – så var det självklart att fråga Malou om hon kunde skriva ett förord. Det gjorde hon gärna. Ett oförskämt trevligt förord. Jag rodnar än i dag när jag läser det.

”…Lasse har fräckheten att skriva om kvinnor som om han trängt in i deras innersta väsen. Vem tror han att han är?” skrev Malou.

När intervjun i TV4 i veckan, som blev astronomiska 15 minuter lång, var över så gick vi ut och kramade om varandra och när jag sen tittade på programmet dan efter i själva sändningen så var jag vansinnigt spänd på att se hur de hade löst promenaden fram till pelargonerna.

Jag visste att min idé var bra:

Äldre herre stöttar lite stapplig dam.

Malou hade så klart sina skäl att klippa bort. Men när jag reste mig och sträckte fram min stöttande högerarm så tog faktiskt den eteriska Malou tag i den och leddes smidigt fram till blommorna. Stöttande, älskvärt, kärleksfullt. Den manliga hemligheten. Inga konstigheter.

Producenten hade vunnit lite tid, bara. Jag tror hon också tyckte att det såg trevligt ut. Bra tv, som man säger. Den gamla damen och den exakt lika gamla NWT-krönikören går vidare i livet. Två eterneller i tv-världen. Typ.

Jag ville bestämma lite. Jag fick nobben, men till slut blev det ändå som jag ville.

Lite manlig list skadar inte.

Inte om man ska göra bra tv, i alla fall. Eller hur, Malou…?

Veckans värmlänning

Kils hårdaste Per Åslund fick personifiera hela resan från aska till guld under den märkligaste FBK-säsongen jag kan minnas. Guldpöjkera, sa alltid Wennerholm (AIK:are) på Aftonbladet avundsjukt. Så sant.