Vår närmaste granne västerut är Ransbysågen. I likhet med våra övriga grannar gör den i regel inget större väsen av sig. När det vid några tillfällen har förekommit starkare ljud har det ofta gått att lösa resonemangsvis på ett tillfredsställande sätt. Grannsämjan har varit god. Sågen är en mycket viktig arbetsplats i övre Klarälvdalen, och den kom till efter många år av förhandlingar mellan kommunfolket och statsmakterna.
Det slår mig att jag faktiskt hörde till sågens första ägare. Jag hade nämligen köpt en aktie för mitt magra studielån, när Ivan Lagerkvist gick runt på 1960-talet och sålde andelar till en grundplåt för det önskade bygget. Min ägarandel (på omkring hundringen) har sedan länge försvunnit i något ägarbyte, och jag ser det inte som någon större förlust. Marken såldes billigt av farfar och byns andra småbrukare för bygdens bästa. De flesta bidrog nog också med köp av en eller annan aktie.
En ännu större dag skulle komma. I min egen dagbok läser jag en onödigt knapphändig anteckning från den 8 juli 1972: ”Ransbysågen invigdes.” Förstås oerhört efterlängtat trots den fåordiga noteringen.
Det känns inte som en evighet sedan, men det har faktiskt gått ett halvt sekel sedan allt var klart och sågramarna kunde börja arbeta.
I VF:s jubileumskavalkad läser jag: ”Fredagen den 5 maj 1972 går till historien som en stor och minnesvärd dag för övre Klarälvdalen och Norra Värmland. Ransbysågen i Finnskoga-Dalby provkörde efter nio år av slit och släp för att få etableringen till stånd. – – – .”
En ännu större dag skulle komma. I min egen dagbok läser jag en onödigt knapphändig anteckning från den 8 juli 1972: ”Ransbysågen invigdes.” Förstås oerhört efterlängtat trots den fåordiga noteringen.
Jag och hustrun går på grannvisit dels för att lokalisera en ny smärre ljudsensation, dels för att påminna om jubileet.
Sedan dess har snart 50 år förflutit, och någon form av firande lär det bli under året.
Jag och hustrun går på grannvisit dels för att lokalisera en ny smärre ljudsensation, dels för att påminna om jubileet. Vi blir varmt mottagna av driftchefen Gunnar Sundholm som serverar kaffe och bulle. Kontorslokalen är densamma som min hustru arbetade i på tidigt 1970-tal.
Visst känner Gunnar till att det är ett jubileumsår och att det ska uppmärksammas. Han förser oss med gul väst och glasögon och visar oss runt på anläggningen. Han visar på stockarnas hela färd till brädpaket och ger en hjälpande hand lite här och där. Det är 26 år sedan han började på Ransbysågen och han känner väl till varje moment. Men ordet driftchef väjer han lite för:
– Kalla mig hellre alltiallo, jag ser mig mer som en i laget, men det är klart att jag känner mitt ansvar som arbetsledare, säger han.
Branden medförde tyvärr att sex man fick sluta, men istället fick sågen ett toppmodernt justerverk med bättre arbetsmiljö samt utökad automatik och kamerasortering, samtidigt en grund för sågens fortlevnad.
I änden av de sågade bräderna ser vi stämpeln J W, som blivit kvar som ett minne från tiden med Skåresågen, Jansson och Westlund, som ägare.
Ransbysågen hade en lite trevande början med olika ägare och tider med penningbekymmer, men sedan norska Moelven tog över 1998 har läget varit tryggt och stabilt. Sågens nya namn Moelven Notnäs Ransby AB berättar att Notnäs i Torsby och Ransbysågen lyder under samma vd, Peter Broberg. Denna nära relation visade sig speciellt viktig när justerverket i Ransby brann 2018. Då kördes Ransbysågen vidare, men de sågade bräderna fraktades sedan till Notnäs i Torsby till justeringsverket där, och arbetskraft från Ransby följde med. Denna slitsamma hantering pågick ett halvår, innan det nya justerverket stod färdigt på rekordtid. Branden medförde tyvärr att sex man fick sluta, men istället fick sågen ett toppmodernt justerverk med bättre arbetsmiljö samt utökad automatik och kamerasortering, samtidigt en grund för sågens fortlevnad. Där handlade Moelven föredömligt snabbt för att rädda sågverket i bygden.
Mer ny teknik får jag prov på när jag några dagar senare tillsammans med Gunnar får träffa Peter Broberg och Notnäs produktionschef Per Bengtsson på videomöte i det gamla chefsrummet. Att 50-åringen är pigg för sin ålder trots smärre skavanker kan de alla intyga.
Ser man framåt är närmast planerade större investering en ny panna för 35 miljoner.
– Sågen går bra. Produktionen är hög och ligger nära den gräns man har tillstånd att såga. Vi kör med ett skift, men en ökning till 1,5 skift kan bli aktuell. På den positiva sidan finns också att det trettiotalet anställda utgör en trofast, kunnig och stabil arbetarstam.
Ser man framåt är närmast planerade större investering en ny panna för 35 miljoner.
På minussidan finns svårigheter att få hit personer med speciell utbildning, typ elektriker och mekaniker. Dock har anställda kunnat vidareutbilda sig och fylla vissa luckor.
Satsningen på klentimmerlinje som infördes 1996 var en framgång som betytt mycket för Ransbysågen. Där konkurrerar man inte med så många.
Ungefär 50 procent av brädpaketen går på export. En ny viktig marknad är USA, där man köper specialbeställt virke för husbygge. Där gäller en speciell längd som apteras redan i skogen.
Så är läget alltså idag. Efter alla kriser har sågen fått en god stabilitet. Gunnar har en förklaring till sågens starka ställning:
– Starka ägare, bra råvara, bra personal.
Nu läggs mycket fokus på miljö- och säkerhetsarbete. Framtiden för sågverket i Ransby ser lovande ut.
Men vägen dit var lång. Det var på sextiotalet som det började pratas om etablering av en såg i norra Värmland. Bygden var synnerligen skogrik, men allt fällt virke fraktades bort för förädling. Det var många år av förberedelser med markköp, aktieförsäljning och begäran om statligt stöd. Befolkningen ställde upp helhjärtat och slutligen beviljades stöd till uppbyggnad av ett sågverk i Ransby. 1972 var sågen äntligen på plats och kunde köras igång.
Den första tiden blev bekymmersam för de omkringboende. En obalans i sågens ramar gjorde att hela byn började skaka – i två skift. Dag som natt.
Det nybildade bolaget kallades Finnskoga Trä AB och man kunde köra tvåskift med cirka 60 arbetare. Chefer och förmän med branschvana kallades hit från andra orter, och många Dalbybor som veckopendlat till Skåresågen fick jobb på hemmaplan.
Den första tiden blev bekymmersam för de omkringboende. En obalans i sågens ramar gjorde att hela byn började skaka – i två skift. Dag som natt. Många hade nog velat klaga men var rädda att det skulle ställa till bekymmer för den efterlängtade sågen. Efter en tid kom man på var felet satt och att det verkligen gick att åtgärda. Det var obalans i sågramarna. Byn sjönk åter ner i stillhet och lugnet var återställt.
Den första tiden fanns också hyvleri på anläggningen, men återgång till sådant finns det inga planer på. Volymen är för liten för förädling och koncernen har andra hyvlerier.
Och hur var det med 50-årsjubileet? Jo då, ledningen har – näst intill – lovat ett öppet hus den 3 september. Då blir det rundvisning och annat intressant. Notera dagen.