Regionernas vara eller icke vara diskuteras. Det måste starkt ifrågasättas om nuvarande organisation verkligen är optimal för en verksamhet som är så central för landets invånare, skriver Kjell Göthe.
Vad f-n får jag för skattepengarna, är ett numera klassiskt uttalande från en av våra mest framgångsrika chefer i näringslivet, Leif Östling. Han var vd på Scania och har nu startat ”Kommissionen för skattenytta”, där han är ordförande och knutit till sig flera framstående experter. Östling menar att politiker inte är intresserade av att ta itu med ett omfattande skatteslöseri och det vill han ändra på.
Det är fler än Östling som vill bekämpa detta. Nyss fick jag en rapport om växande byråkrati och slöseri av en god vän, Jan Åndell, känd tidningsdirektör som numera tillhör Moderata seniorer i Linköping. Där har man i en arbetsgrupp granskat fenomenet och hittat många bistra sanningar. Faktum är att slöseriet verkar vara omfattande var du än bor. I NWT läste jag att Region Värmland har tio regionråd med minst 71 500 kronor i månadslön på 282 900 invånare och därmed ligger i Sverigetoppen.
Ur Linköpings-rapporten:
Senaste 30-40 åren har det hetat att skattehöjningar är enda utvägen att ge samhället nya resurser för nysatsningar. Att ompröva kostnader för olika sektorer eller ta bort några helt, har aldrig varit ett alternativ. I näringslivet däremot har fokus legat på att effektivisera för att klara konkurrensen.
I Malmö finns totalt 112 kommunikatörer. I Göteborg redovisas senast (hösten 2021) 268 kommunikatörer, k-strateger och k-chefer i förvaltningen och de kommunala bolagen. Totalt fanns i Göteborg stad 59 750 medarbetare 2021. I Linköpings kommun finns 17 kommunikatörer hos kommunledningen. I sju förvaltningar finns dessutom 20–25 kommunikatörer; vissa av dessa har också delvis andra uppgifter.
Inom kommunerna finns totalt cirka 900 000 anställda. Ökningen 2013-2018 var 100 000 personer. Slöseriombudsmannen har redovisat otaliga exempel på omfattande slöseri. Värst verkar det vara i Göteborg och Malmö, de två kommuner som samtidigt tar emot hela 70 procent av det statliga utjämningssystemet. För Malmö betyder det att de får 25 procent av sina inkomster den vägen.
Antalet anställda i regerings- och riksdagskansliet uppgår till 4 600 personer. Merparten står till regeringens förfogande, en liten del är politiskt tillsatta. Hur ser rekryteringsprincipen ut? Den borde synliggöras.
Ordet värdegrund används ofta i kommunala processen, men vad menar man och vem bestämmer dessa kriterier? Idag finns 341 myndigheter under regeringen. Antalet sysselsatta i staten, regionerna, kommunerna och offentligt ägda företag är 33 procent av de totalt anställda i landet.
Trots detta sägs tydligt i den politiska debatten att sysselsättningen måste fortsätta öka stort inom de offentliga områdena. Klarar svensk ekonomi detta utan att de redan mycket höga skatterna måste höjas ännu mer? Och vad betyder detta för utvecklingen inom det privata näringslivet?
År 2019 hade regionerna 282 000 anställda. De har ökat sedan 2005 med cirka 65 000 personer. Regionernas vara eller icke vara diskuteras. Det måste starkt ifrågasättas om nuvarande organisation verkligen är optimal för en verksamhet som är så central för landets invånare. Behöver det vara 20 regioner – och varför svarar regionerna för kollektivtrafiken och kulturen?
Linköpings-gruppens förslag till motåtgärd är: Riksdagen borde tillsätta en kommission för översyn av hela den offentliga förvaltningen. Krönikörens tips: Utnyttja dessutom fakta som ”Kommissionen för skattenytta” gräver fram. Leif Östling brukar göra väl ifrån sig.
Kjell Göthe
Politisk krönikör