Fingerfärdig mästare förbluffar ‒ från Manhattan till Carl Jans Saxå

”Taffelns okrönta drottning” flyttar in i Ernst-huset på Saxå herrgård i sommar.

Så heter utställningen, där den katalanske servettvikaren Joan Sallas visar förbluffande exempel på vad han kan förvandla ett tygstycke till ‒ från en enkel brödficka till en manshög elefant(!).

– Får jag ett papper av dig, säger Joan Sallas och visst får han det; jag river ur ett blad ur reporterblocket och så börjar en fingerflink resa som slutar med att ett vanligt, randigt papper i A5-format viks och rivs tills det plötsligt återuppstått i formen av ett tågsätt på räls.

– Och här är biljetten! säger han och sträcker leende över en fyrkantig liten pappersbit.

”För mig var det magi”

Joan Sallas är en mästare på att vika och även om han numera rör sig i den högre skolan, där en linneservett kan bli en elefant(!) eller en åtta meter lång orm, var det med papper äventyret började.

– Min farfar visade mig när jag var fem-sex år. Han frågade ”vad vill du ha” och sedan vek han. För mig var det som magi!

”Jag blev förnärmad”

För tjugo år sedan blev Joan Sallas professionell pappersvikare, men blev eggad att gå vidare till servetter när han störde sig på en nedlåtande attityd han mötte bland kollegor:

– Det sades att om man inte är så bra på att vika papper, kan man bli servettvikare istället. Det är så fel. Jag blev förnärmad, för jag hade gjort research och visste vilka otroliga, intrikata och komplicerade servettvikningar som gjordes förr.

Nu har med råge uppnått sin ambition att visa världen servettvikningens fulla, konstnärliga potential.

Han har visat sin servettkonst på franska slottet Versailles, på Metropolitan Museum of Art i New York och på Hallwylska palatset i Stockholm ‒ bland annat. I sommar ställer han ut hos Carl Jan Granqvist på Saxå herrgård, öster om Filipstad.

Det gamla sädesmagasinet nere vid sjön Saxen blev riksbekant när tv-profilen Ernst Kirchsteiger gjorde både sommar och jul-program här, men nu är det andra sorters kreativitet som flyttar in.

200 olika servettvikningar ska visas i de två utställningsrummen. De flesta av dem har Joan Sallas återskapat efter historiska vikningar från 1600-talet och framåt. Då handlar det om alltifrån en anspråkslös servettficka att lägga kuvertbrödet i, till en flera meter lång jaktscen med björn, hund och jägare.

Kunglig bröllopsscen

– Den skapades till bröllopet mellan Maria av Medici och kungen av Frankrike, berättar Joan Sallas.

Det stod år 1600 och de stora dekorationerna var ett av flera sätt för dåtidens storheter att imponera på sina gäster. Servetterna hade en långt större roll än att torka en kladdig mun eller skydda en festklänning; de överdådiga pjäserna var centerpieces, stora bordsdekorationer som blev både en snackis för gästerna och ett sätt för värden att visa sin rikedom.

– Det är bords-triumfer. De är gjorda för att observeras, men inte bara observeras, de ger också budskap och innehåller mycket symbolik, säger Joan Sallas.

Upprepar sig aldrig

Såväl politiska som mycket personliga budskap kan förmedlas via servettkonsten.

– Många tror att vikningen bara handlar om teknik. För mig är det tre saker. Först kommer önskningen, vad vill du vika? Sedan kommer tekniken och sedan användningen.

Han betonar den konstnärliga processen.

– Om folk köper en bok om servettvikning, lär sig en modell och repeterar den hela sitt liv, då är det en hobby. I konsten kan man använda vissa tekniker igen, men skapar hela tiden nya verk.

Så var det förr också:

– Till varje bankett vek man något nytt. Man upprepade sig aldrig, säger Joan Sallas. De ville visa att de var rika nog att göra det och det kunde ta ett par månader att skapa servetterna. Och efter tre-fyra timmars bankett användes de aldrig igen.

Drottning Kristina importerade

Av 250 års historia finns inget kvar i konkreta verk, bara skisser av hur det såg ut.

– Den äldsta boken om servettvikning är från 1629, berättar han, och passar också på att flika in att Sverige är ett land med långa anor på området.

– Drottning Kristina var i Italien och var på många banketter och såg hur de gjorde och tog med sig det från Rom, berättar han.

Den största pjäs han själv vikit är en tre meter bred och två meter hög springbrunn, med äkta vatten i, som han återskapade efter en antik skiss. Det tog en och en halv månad att göra den färdig:

– Jag hade två personer som hjälpte mig, men det var hårt arbete, säger han.

Som fyrverkerier

Ändå har han inget emot förgängligheten. En kuvertservett återgår till platt tygstycke när gästen tar upp den, en stor bordsuppsättning är passé när festen är över.

– Det är som isskulpturer, fyrverkerier eller ett vattenspel i en trädgård, säger Joan Sallas.

Till sist - har du någon speciell vikning du drömmer om att få göra?

– Nästa kreation är alltid drömmen! Fem minuter efter att ett verk är klart är det tråkigt! Om man gör flera av samma är det trist! Drömmen för mig är alltid vad jag ska skapa sen! Så kommer det att vara så länge jag lever, säger han.