I och med vårt kommande Nato-medlemskap kommer Sverige äntligen att bli ett normalt västland. Till sist kommer vi att fullt ut tillhöra den fria och demokratiska familj vi egentligen alltid tillhört, men som vi av olika anledningar hållit oss på visst avstånd ifrån.
Efter det kalla krigets slut blev det plötsligt möjligt för oss att gå med i den europeiska gemenskapen, dagens EU. Många var det då som hoppades att vi i förlängningen också skulle bli en del av Nato-familjen. I synnerhet i och med utvidgningen österut och när våra baltiska grannländer blev Nato-medlemmar år 2004. Men det skulle krävas ett ryskt storanfall mot Ukraina för att de gamla låsningarna skulle hävas.
Det sägs ofta att alliansfriheten och neutraliteten skulle vara en del av vår nationella identitet, men det är knappast sant. Många av oss är det som under lång tid vetat var vi hör hemma, och vem som egentligen var fienden under det kalla kriget. Det gäller särskilt de som gjorde värnplikten i försvaret.
Att alliansfriheten och neutraliteten tjänat oss väl är heller inte särskilt sant. Vi råkar bara ha haft tur som inte varit i krig på över 200 år. Bara alltför många neutrala stater i Europa har blivit överkörda under världskrigen. Det räcker med att se på våra grannländer Norge och Danmark.
Någon strikt "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet" – som den gamla formuleringen lydde – var det aldrig frågan om. Vår allianslöshet tvingade oss gång efter annan till pragmatiska anpassningar och undfallenhet. Som järnmalmsexporten till Tyskland, transiteringen av division Engelbrecht och permittenttrafiken under andra världskriget, eller baltutlämningen till Sovjetunionen.
Länge hymlades det heller inte med vad den förmenta alliansfriheten berodde på. Det var först en bit in på kalla kriget, i samband med avkoloniseringen och vänstervågen, som den i vissa läger blev ideologisk. Då hade statsminister Tage Erlander (S) sedan länge inlett den "hemliga alliansen" med Nato som syftade till att vi skulle ta emot hjälp och hjälpa till i händelse av ett sovjetiskt angrepp.
Upprinnelsen till denna ideologisering går att spåra till debatten om den vedervärdiga "tredje ståndpunkten" – att man helt enkelt skulle inta en mellanposition mellan öst och väst, eller mellan diktatur och demokrati. Senare myntades begreppet kålsuparteorin.
Att öppet diskutera militära och säkerhetspolitiska realiteter gick inte för sig, och därmed har vi generationer av politiker och opinionsbildare som aldrig behövt eller kunnat fördjupa sig i de här frågorna. Därav de långvariga låsningarna och den oförståelse för realpolitik som finns, även långt efter det att myterna om vår alliansfrihet under kalla kriget avslöjats.
Anfallet mot Ukraina och vår hastiga omprövning av ett Nato-medlemskap har en gång för alla avslöjat hur ihålig alliansfriheten varit. Om den inte fungerade efter den 24 februari så fungerade den inte heller före. Det var helt enkelt en alliansfrihet för vackert väder, men som bröt samman så fort det blev storm i närområdet.
Det märkliga är egentligen att neutralitetsideologerna kunnat utmåla det som något gott. För egentligen är det höjden av omoral att inte ta ställning i kampen mellan frihet och demokrati å ena sidan och förtryck och diktatur å den andra. Med ett Nato-medlemskap kommer vi äntligen att kunna tillämpa verklig solidaritet.