Daniel Zausnig berättar i sina målningar om det vemodiga Värmland, med övergivna hus och svartnande himlar. Men när bilderna skapas, då är det både glädje och medryckande musik som gäller.
Till inspiratörerna hör Lars Lerin, vars konst han arbetat i tio år med att rama in, men också två unga konstnärskompisar.
– Det ska vara roligt med konst! säger Daniel Zausnig och slår ut med armarna där han sitter på trappan till Galleri Värmland på Herrhagen.
Ett brett leende och en blomsterglad skjorta vittnar också om att det inte är svårmod som driver honom i konsten, även om det är en hel del vemodiga motiv som nu sitter på väggarna i det lilla galleriet. Här finns ödehus, mörka himlar och barrskogs-konturer - och visst är det också ett stråk av Lerin med i bilden.
– Det var ju hans magiska bilder som fick mig att börja måla. Jag har ju jobbat på Combihörnan med att rama in hans tavlor, så jag har tittat på hans målningar i över tio år. Sen är det mycket Albin och Erik också. Jag har fått mycket hjälp från dem, säger han.
Framgången blev en chock
Albin Liljestrand från Ransby, Sysslebäck och Erik Hjorth från Karlstad är hans närmaste kollegor och kompisar i konsten. Trion har bland annat arrangerat en egen utställning i Mitt i city-gallerian i Karlstads centrum ‒ och det gick jättebra.
– Det blev som en chock! Då fick jag bekräftat att folk vill ha mina målningar på väggen hemma, säger Daniel.
De tre brukar ses och måla tillsammans och Daniel och Erik har till och med en ateljé ihop, bara ett par välriktade stenkast från galleriet.
– Man tänker kanske att en konstnär sitter med klassisk musik och ska få vara i fred. Så är det inte när jag målar. Då är det lite snabbare musik och fart. Jag målar ofta i lag med Erik och vi har roligt, skrattar och det är en session alltihop.
”Här blir det på riktigt”
I ateljén har de också en del utställningar, men Daniels första soloutställning blir alltså inte där utan på Galleri Värmland.
– Här blir det ju på riktigt! säger han.
Och hur känns det att stå på egna ben här, utan Erik och Albin?
– Det känns mer personligt, så klart. Att man själv är i centrum och sen upplever jag det lite vemodigt också. Hoppas de kommer på vernissagen! Erik kommer i alla fall, han har nära hit. Albin har ju en bit att åka och har egna utställningar att ta hand om!
Hela mitt konstnärskap tills jag dör kommer att vara en enda stor utveckling.
Daniel har målat i tre år nu ungefär, så han befinner sig i början, tycker han.
– Jag försöker hitta min egen stil hela tiden och man kan aldrig sluta utvecklas. Hela mitt konstnärskap tills jag dör kommer att vara en enda stor utveckling. Man vill försöka förnya sig och vill bli bättre, precis som en fotbollsspelare, som aldrig heller blir färdig.
Räddar ödehus
Daniel Zausnig har gett utställningen rubriken Värmland på Galleri Värmland.
– Det faller sig ganska naturligt. Vi bor ju i Värmland, jag målar mestadels väldigt värmländska motiv och det är mycket av vemodet från norra Värmland med gamla hus som är övergivna och som gifter sig så bra med den värmländska naturen.
Ödehusen väcker känslor:
– Jag tycker det är så sorgligt att folk åker förbi och att de bara står där tills de faller ihop en vacker dag. Nu har jag förevigat några av dem.
Och ‒ avslöjar han ‒ han ska på ett mer handfast sätt rädda åtminstone ett ödehus. Han har nyligen köpt ett i Värmskog.
– Det ska jag ha som projekt i sommar och restaurera upp. Jag kommer även att göra i ordning en ateljé där.