Gud, var är du?

Krönikor
PUBLICERAD:
Sören Dalevi krönika
Det brukar kallas för ”det ondas problem”, och är en av de svåraste nötterna att knäcka för alla gudstroende. Problemet kan formuleras så här: Hur kan det finnas en god Gud när världen innehåller så mycket ont?

Det är en rimlig fråga, inte minst i tider när vi ser bilder från Butja och Mariupol i Ukraina. Bilder av grovt och rått övervåld, av krigsbrott som vi trodde hörde historien till. Bilder vi trodde vi skulle slippa få se i Europa på 2000-talet. Men frågan om det ondas problem är tyvärr inte en ny fråga. Redan för 2600 år sedan fick profeten Habackuk bevittna grova övergrepp på vanlig civilbefolkning i samband med att babylonier krigade mot assyrier. Habackuks bok börjar med ett ångestrop direkt riktat till Gud:

Hur länge, Herre, skall jag ropa

utan att du lyssnar,

kalla dig till hjälp mot våldet

utan att du griper in?

Varför låter du mig bevittna ondskan?

Hur kan du åse förtrycket?

”Kyrkan har i Ryssland ställt sig bakom krigshets och bidragit till propaganda vilket även gjorts tidigare i historien. Men vi trodde ju att vi lärt oss den läxan i kyrkan”, skriver biskop Sören Dalevi.
Foto: Efrem Lukatsky

Jag skulle vilja hävda att den fråga som Habackuk ställer i Gamla testamentet är den fråga som varje troende ställer när han eller hon ställs inför händelser som de i Butja. Ja, Bibeln kryllar av texter lik Habackuks, vilket visar att det ondas problem följt mänskligheten under årtusenden. I Bibeln finns därför hela böcker (Jobs bok, Klagovisorna) som handlar om, beskriver och försöker att greppa lidandets och det ondas problem. Och i Psaltaren, en av Gamla testamentets mest lästa böcker, är klagopsalmen den vanligaste genren. Som det heter i Psaltaren 69:

Rädda mig, Gud!

Vattnet når mig till halsen.

Jag har sjunkit ner i bottenlös dy

och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten,

strömmen vill dra ner mig.

Men det finns en tvist som gör händelserna i Butja och Mariupol extra svåra att uthärda för mig personligen. Och det är att kriget i Ukraina sker med den rysk-ortodoxa kyrkans välsignelse. Inte minst har Kirill, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, tydligt ställt sig bakom Putin. Kyrkan har i Ryssland ställt sig bakom krigshets och bidragit till propaganda på ett sätt som vi sett andra statskyrkor göra tidigare i historien (bland annat i Frankrike och Tyskland, men en gång i tiden också i Sverige). Men vi trodde ju att vi lärt oss den läxan i kyrkan. Vi får nu höra om predikningar i rysk-ortodoxa kyrkor där präster manar föräldrar att sända sina barn att kriga i Ukraina för att ”kämpa mot antikrist”. Vi hör om en kyrka i Ryssland som ställer sig på krigsbrottets och övergreppens sida; om en kyrka som lydigt och villigt ställer sig i diktatorns ledband, och som ställer sig bakom hans lögner. Sant: vi får också höra om enskilda präster och biskopar som protesterar mot Kirill, om uppror och splittring inom kyrkan. Men den stora bilden är att kyrkan lydigt ställer upp bakom Putin och kriget.

Men Bibeln beskriver inte bara ondskan, den ger också ett språk för hopp och motstånd. Något som få svenskar känner till är att man varje dag sedan krigsutbrottet ber Psaltaren 31 i kyrkor och i hemmen över hela Ukraina, klockan 16.00 svensk tid:

Till dig Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig!

Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,

Skynda till min hjälp.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Så gör som kristna i Ukraina idag, klockan 16.00: läs Psaltaren 31.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.