Att ha ett arbete handlar om mer än att tjäna pengar. Yrkeslivet är för många av oss något som bidrar till vår identitet, vår stolthet och vår känsla av egenmakt.
Arbetslöshet är inte bara något som drabbar den enskilde, utan har negativa konsekvenser både för familjen och för samhället.
Vi är nog många som i vår barndom hade en något skev bild av vad våra föräldrar gjorde på jobbet. Men från en tidig ålder brukar de flesta ändå förstå att de vuxna dagtid går iväg och utför sysslor som de inte ägnar sig åt i hemmet. Arbete blir snabbt något som barn förknippar med vuxenlivet, naturligtvis förstärkt av den återkommande frågan ”vad skall du bli när du blir stor”.
Att det i dag finns så många barn som aldrig sett sina vårdnadshavare packa ned lunchlådan, eller hört dem vid middagsbordet muttra över den nye chefen, är därför beklämmande. Långtidsarbetslöshet är nedbrytande för den som går utan inkomst och måste förlita sig på bidrag, men riskerar också att gå i arv.
Hur skall ett barn kunna tro på sin egen förmåga, om de stora hjältarna i tillvaron – mamma och pappa – inte kan försörja sin familj? Här åsyftas naturligtvis inte människor som på grund av handikapp eller sjukdom hamnar utanför yrkeslivet, utan om fullt friska vuxna som kan jobba men inte gör det.
I torsdags (12/5) kom Arbetsförmedlingens statistik som visar att arbetslösheten minskar. I slutet av april var närmare 345 000 personer arbetslösa. Jämfört med ett år tidigare innebär det en minskning av arbetslösheten från 8,2 till 6,8 procent. Arbetslösheten är dock inte jämnt fördelad i befolkningen. Bland inrikes födda uppgår den till 3,7 procent medan motsvarande siffra för gruppen utrikes födda är 17 procent. Sämst ställt är det i Säffle. Där är 36,5 procent av de utrikes födda arbetslösa, rapporterar Sveriges Radio (12/5).
Samtidigt fanns det i april 186 000 lediga jobb anmälda. Det är fler än någonsin och vittnar om den matchningsproblematik som råder på svensk arbetsmarknad. Det finns arbeten att söka, men många är i dag inte är anställningsbara – exempelvis på grund av bristande språkkunskaper.
Här spökar naturligtvis de svenska ingångslönerna. Fackförbundens lojalitet är gentemot deras medlemmar som har anställning, inte gentemot de arbetslösa som med en lägre lön än vad kollektivavtalen i dag tillåter skulle kunna få sitt första jobb. I väntan på en förändring är ett första steg att sänka inkomstskatterna så att man får behålla mer av det man sliter ihop.
För i dag är det ett jätteproblem att det ibland knappt lönar sig att ta ett arbete, jämfört med att leva på bidrag. I sitt tal på Moderaternas Sverigemöte den 25 mars lyfte partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson exemplet med en kvinna från Somalia som fick jobb inom skogsröjning men upptäckte att det blev lika mycket pengar i plånboken som när hon var arbetslös.
Sådana situationer uppstår ofta när olika bidrag staplas på varandra. Därför måste även bidragsnivåerna ses över, i synnerhet så att det etableras ett bidragstak.
Det är inget konstigt att människor ibland går arbetslösa. Det är heller inget fel med ett skyddsnät som gör att en uppsägning inte leder till ekonomisk katastrof för vuxna och barn. Men det är ohållbart om Sverige skall vara ett delat land, där vissa aldrig kommer in på arbetsmarknaden.