Man kan tycka vad man vill om den socialdemokratiska regeringens velande och senfärdighet, men till sist var det ändå ett styrkebesked att oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) stod bredvid statsminister Magdalena Andersson (S) då båda meddelade att Sverige skall ansöka om medlemskap i Nato.
Uppvisningen tillsammans sände det tydliga budskapet att landet i stort sett är politiskt enat kring att vi skall bli medlemmar i försvarsalliansen Nato. Oavsett valrörelse och ett eventuellt regeringsskifte i höst så kommer den nya säkerhetspolitiska linjen att ligga fast.
Tidigare under dagen så uppvisades samma breda politiska enighet i riksdagens debatt om Nato, som ärligt talat inte blev så mycket till debatt. Den var mest ägnad åt att låta partierna ställa sig bakom ansökan. Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet lät meddela avvikande uppfattning, men det visste vi ju redan. Nooshi Dadgostar (V) lät trött och resignerad när hon gjorde vad hon kunde för att plädera för fortsatt alliansfrihet.
När Socialdemokraterna svänger kan det ske på en femöring, och de har inte haft det lätt under vårvintern. Till sist landade de ändå rätt, och det som beredde vägen för regeringsbeslutet på måndagen var att den socialdemokratiska partistyrelsen så sent som dagen innan bestämt sig för att överge den alliansfria linje som formellt gällt under decennier.
Detta hade inte gått utan att Moderaterna och oppositionen tryckt på. Efter det brutala angreppet mot Ukraina och när masken föll från Rysslands ansikte hade det varit en omöjlig uppgift att gå in i en valrörelse med Nato-frågan oavgjord. För Ulf Kristersson sade tidigt att Socialdemokraterna inte kan ha vetorätt i frågan, och att han efter en eventuell valseger skulle ansöka om medlemskap.
Nu är det bra att det inte blev en valfråga som riskerat att bli en sorts folkomröstning – eller för den skull en regelrätt folkomröstning. Läget är så pass akut att ett skyndsamt medlemskap är nödvändigt, särskilt nu när det finns ett fönster då Ryssland är militärt upptaget.
En annan avgörande pådrivare är Finland och Magdalena Anderssons finska systerparti. Den socialdemokrat som lyst starkast i den här processen är den finska statsministern Sanna Marin. Utan hennes ledarskap och framsynthet hade det här nog tagit längre tid. I Finland har det också varit ett samspel mellan regeringen och presidenten Sauli Niinistö, som tillhör Moderaternas systerparti Samlingspartiet.
När det stod klart att Finland ämnade gå med i Nato hade ett fortsatt svenskt utanförskap varit ohållbart för alla. Vi hade utgjort ett säkerhetspolitiskt vakuum, därtill försvagande då vår i dag främsta försvarspolitiska samarbetspartner Finland, redan en de facto-allians, skulle omprioritera till förmån för Nato. Att vi nu kommer att koordinera medlemsansökan med Finland, liksom själva inträdet, är i sig en styrkeuppvisning.
Anslutningsprocessen fram till själva medlemskapet kan synas orolig, men det har i praktiken redan lösts genom de tillfälliga försäkringar som många Nato-länder, som Storbritannien, Förenta Staterna och Tyskland, redan gett. Dit har nu också Norge, Danmark och Island anslutit sig. Nato sätter stort värde på att vi blir medlemmar, och vi kommer som nettogivare att öka säkerheten i hela norra Europa. Det är på tiden.