”Jag älskar dig”.
Det var det sista hon sa till sin man innan han somnade in på intensivvårdsavdelningen.
Pandemin har varit tuff för många och kvar finns dem som förlorat en nära.
Lisbeth Broberg, 71, är en av dem.
– Covid-19 var förfärlig. Den tog liksom allt, säger hon.
Det är den 18 maj 2021.
Görgen Pettersson, 73, har inte lång tid kvar.
Hans fru sedan tolv år tillbaka, Lisbeth Broberg, får nu ta avsked innan respiratorn kopplas bort från hans covid-19-sjuka kropp.
De befinner sig på intensivvårdsavdelningen i Karlstad. Lisbeth Broberg lägger sin vänstra hand på sin mans panna och tar tag i hans hand med sin högra:
– Jag älskar dig.
Det blir det sista hon säger till sin make.
Han tar tre andetag innan han dör. Lisbeth Broberg står kvar och håller i honom.
– Han kom hem till den Gud han trodde på. Det var så fint och så starkt, säger hon i dag när hon minns tillbaka på ögonblicket.
Vi hade hunnit ta någon vaccindos.
Maj 2022.
Lisbeth Broberg gör i ordning terrassen hemma i Skattkärr i den skinande solen. De svartvitrandiga dynorna som hör till utemöblerna plockas fram.
– Precis här borta var det, säger hon och pekar mot Skattkärrsviken.
Det var där som hon strödde Görgen Petterssons aska. I närheten av sträckan som han promenerade nästan varje morgon.
När han blev sjuk under våren 2021 gick det fort. Det var under den tredje vågen i pandemin som både han och Lisbeth Broberg smittades av coronaviruset.
Båda två hade sjukdomar sedan innan som ökade risken för att bli svårt sjuk i infektionen.
– Vi hade hunnit ta någon vaccindos. Men han blev ordentligt sjuk och orkade inte. Han satt bara därinne inne i sin rödrutiga skjorta, säger Lisbeth Broberg.
– Han fick ju problem med hosta, andningen och feber och så blev det jobbigt med magen och allting. Då sa han ”nej, Lisbeth, du får du köra in mig till sjukhuset. Det här går inte längre”.
På sjukhuset bekräftades det att det var covid-19.
Hamnade på sjukhus två gånger
Görgen Pettersson blev direkt inlagd – och hemma i huset i Skattkärr blev Lisbeth Broberg allt sämre med tiden.
– Jag blev ganska så rejält sjuk, säger hon.
Till slut behövde hon larma ambulans och även hon blev inlagd på Centralsjukhuset i Karlstad. Men repade sig.
– Jag kom hem och var frisk, ansåg de. Men det dröjde inte så länge innan det kom en ny omgång. Och då var jag sjukare.
Det blev ambulans en gång till.
– Då sa jag ”nu åker jag inte hem förrän jag faktiskt är friskare”.
Hon kämpade och var fast besluten att klara sig. Hon undvek iva och fick återigen komma hem. Men det var en tuff tid efteråt, med bland annat svårigheter att gå och en lång återhämtning.
– Covid-19 var förfärlig, måste jag säga. Den tog liksom allt, allt.
Ringde varje dag
Maken var dock fortsatt inlagd efter att Lisbeth Broberg fått komma hem.
Efter en tid blev han sämre, och placerades på intensivvårdsavdelningen där han hamnade i respirator.
– Vi fick ju inte hälsa på, säger Lisbeth Broberg.
Men hon fick ändå möjlighet att prata med honom – varje dag. Och detta var på hans läkares initiativ.
– Läkaren sa att: ”Lisbeth, han reagerar på din röst” och, ja det var ju den han blev kär i, svarade jag. Då kom vi överens att jag skulle ringa varenda dag klockan 17 och så gick de och la telefonen vid hans öra. Och då fick han alltid en reaktion i ansiktet.
– Det höll jag på med i nästan tre veckor.
Slutligen kom beskedet att respiratorn skulle stängas av.
Det jag verkligen kan sakna är att det inte finns någon bredvid mig i soffan.
Det har hänt mycket sedan maj förra året. Restriktionerna har plockats bort och covid-19 bedöms inte längre som en samhällsfarlig sjukdom.
I dag tänker nog många att pandemin är över, medan myndigheterna har bedömt att pandemin gått in i en ny fas och att det är svårt att sia om framtiden.
Totalt har 351 värmlänningar med bekräftad covid-19 avlidit, enligt Folkhälsomyndighetens statistik.
Görgen Pettersson är en av dem.
– Det jag verkligen kan sakna är att det inte finns någon bredvid mig i soffan, säger Lisbeth Broberg.