Nedräkningen mot en svensk ansökan om medlemskap i Nato tickar vidare. Under fredagen kom den hastigt gjorda uppdaterade säkerhetspolitiska analys som skall bana vägen för riksdagspartiernas formella ställningstaganden. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet vägrade att ställa sig bakom rapporten i sin helhet.
Att det är kriget i Ukraina som gjort detta möjligt är en truism, men många av de partier som är för Nato har varit det länge, även innan det första ryska angreppet på Ukraina 2014. Det hela handlar förstås om Socialdemokraterna och hur deras historiska låsningar kring alliansfriheten skall kunna lösas upp. Besked från deras partistyrelse kommer klockan 18.00 på söndag, och redan på måndag väntas regeringen skicka in ansökan.
Det som sägs i analysen är egentligen inga nyheter. Den innehåller fakta som länge varit kända för alla som velat förstå. Men det är förstås bra att verkligheten kommit i kapp de andra. Då får vi leva med senfärdigheten och ältandet om att det ryska anfallet var en vattendelare. För det var det ju för dem, och även för västvärlden i stort. Putin trodde vi var splittrade, men har nu blivit mer eniga än någonsin.
Rapporten konstaterar att Rysslandskrisen är strukturell, systematisk och långvarig, och så är det ju avsett vad som händer i kriget och oavsett vad som händer med Putinregimen. Vi måste kunna hantera detta och det görs bäst med de garantier som ett Nato-medlemskap ger.
Nu säger rapporten inte rent ut att det måste bli ett Nato-medlemskap. Den ger underlag för beslut, men med tanke på vad som står där så är det en implicit rekommendation att vi bör söka medlemskap. Det är ju också därför som V och MP inte skriver under på det.
Inga andra alternativ är realistiska. Några nya eller utvecklade samarbeten – bilaterala eller genom EU – är inte möjliga då viljan saknas. Befintliga strukturer finns ju redan, alltså Nato. Några garantier för hjälp finns inte utanför den strukturen, vilket Ukraina är ett smärtsamt exempel på.
Ett svenskt Nato-medlemskap skulle höja tröskeln till en konflikt och bli konfliktavhållande. Det ökar säkerheten för oss och hela norra Europa. Östersjön och Nordkalotten måste också ses som en helhet. Därmed avfärdas de bisarra tankarna på behovet av "buffertzoner". Sådana inbjuder ju snarare till konflikter. Återigen, se på Ukraina.
Till sist konstaterar rapporten att ett Nato-medlemskap inte utgör hinder för en egen utrikespolitik, till exempel när det gäller kärnvapennedrustning. Detta säkerligen tillkommet som ett sätt att lugna skeptiker som oroat sig för "Sveriges unika roll i världen". Den var och är något av en chimär, liksom tron att man inte kan ha en självständig utrikespolitik, men om det övertygar några tidigare motståndare må det vara hänt.
För det allra viktigaste och mest överskuggande är att vi nu, tillsammans med Finland, går med i Nato så fort som möjligt.