Carolin Dahlman: Socialdemokraterna är inte att lita på

Signerat | Val 2022
PUBLICERAD:
”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Så stod det på Socialdemokraternas valaffischer 2018, skriver Carolin Dahlman.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Fotbytandet är tyvärr norm. De senaste åren har politiska förslag som S tidigare stämplade som populistiska eller främlingsfientliga blivit deras egna, skriver Carolin Dahlman.

Trots högljudda löften från Socialdemokraterna i de senaste valen har de varken förbättrat Sverige eller skapat trygghet. Hur kan svenskarna lita på dem nu?

”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Så stod det på Socialdemokraternas valaffischer 2018. I valet 2014 lovade man ”Ett bättre Sverige. För alla.” I år säger man på sina planscher att: ”Vårt Sverige kan bättre”. Det är en skiftning i ton. Från en positiv målbild till uppgivenhet.

Sannolikt inser partiet att man misslyckats. De som valde S i valen 2014 och 2018 i tron om att få ett starkare, tryggare och bättre Sverige har ju skäl att vara besvikna. ”Det har varit sju fantastiska år”, sa Stefan Löfven (S) när han aviserade sin avgång. Men sedan han tillträdde har exempelvis arbetslösheten ökat. Vallöftet från 2014 om att ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 bröts med råge.

I åratal har socialdemokrater om och om igen sagt att de ska knäcka gängen. Ändå har inte nog gjorts. Det dödliga våldet har ökat under de rödgrönas tid. Fler utsattes för hot, misshandel och sexualbrott 2020 än när de tillträdde. Fler känner sig otrygga om de är ute sent på kvällen och fler känner oro över brottsligheten i samhället. Sverige ligger i botten i EU när det gäller polistäthet.

Regeringens respons på verkligheten är att byta slogan till att de ska ”vända på varje sten” – och sedan gå i opposition mot sig själva. Låtsas att det är någon annan odåga som har styrt de senaste åtta åren.

Det är ju praktiskt att de bytt partiledare och kan skylla på allt från Löfven till Miljöpartiet, januariöverenskommelsen och högerbudgetar. Men sanningen är att S har agerat löjligt långsamt, inte sällan efter att oppositionen eller opinionen tryckt på.

Det tydligaste exemplet är väl Nato-frågan. Peter Hultqvist (S) garanterade i november att så länge han är försvarsminister kommer Sverige inte att söka medlemskap. För bara tre veckor sedan påstod statsminister Magdalena Andersson (S) att det skulle vara destabiliserande att gå med i Nato. Men nu ska vi tydligen ansöka om medlemskap på måndag.

Oppositionen har däremot länge kämpat för att vi ska bli Natomedlemmar. Liberalerna tog ställning för 1999. Moderaterna gjorde detsamma 2003. Kristdemokraterna sa ja 2013 och Centern 2015. Att det blir motsträviga Andersson som kommer att skriva på pappren och se bestämd ut i historieböckerna är absurt.

Fotbytandet är tyvärr norm. De senaste åren har politiska förslag som S tidigare stämplade som populistiska eller främlingsfientliga blivit deras egna. Språkkrav för medborgarskap. Tillfälliga medborgarskap som grundregel. Tillträdesförbud i bibliotek. Villkorat bistånd för att få till stånd utvisningar.

Med en annan politik hade viktiga åtgärder genomförts tidigare. S bara lufsar efter där andra går före. Dessutom har man kommit med svagare förslag än oppositionen velat se – kring straffrabatten, försvarsbudgetar och dataavlyssning.

Magdalena Andersson (S) pekade på en pressträff nyligen på att Sverige har allvarliga problem med kriminalitet och segregation. Och så presenterades ett antal utredningar, som i väljarnas ögon lätt kan tolkas som konkreta förslag och aktiv handling. Vilket det inte är.

Trots att S alltså är saktfärdiga härmapor, svaga och hellre lägger pengar på familjevecka än kärnverksamhet har S märkligt nog högt stöd bland väljarna. Nu ligger man över 30 procent i opinionsmätningarna. Andersson har mycket stort förtroende i opinionen. Kanske beror det på att media är snabba med att lyfta reformförslag utan att presentera var dessa ursprungligen kommer ifrån. De blir en del av S valkampanj.

Kanske beror det på att S är strategiskt skickliga. Deras framgång hotats av att LO-medlemmar strömmat till Sverigedemokraterna, men det löser man med att stå tätt facket på pressträffar och presentera reformer som tycks beställda av LO. 46 procent av de utrikes födda stöttar S nu, men när Nyans nu vill konkurrera om dessa röster går Morgan Johansson (S) ut och varnar för partiet. En slump?

Kanske beror S framgång på att oppositionen inte lyckas sticka hål på ballongen och få S att pysa ut från Rosenbad, trots att det borde vara lätt. De är artiga och väluppfostrade, och reagerar inte snabbt nog, med tydlighet med att de själva pressat fram förslag som S nu glänser med. Ulf Kristersson (M) har bara högt förtroende hos 34 procent, jämfört med statsministern som får 54. Det finns en anledning till det.

Om högern inte rycker upp sig kan S vinna på walkover. Vårt Sverige kan bättre.

Carolin Dahlman

Högerliberal samhällsdebattör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.