Nu fyller en värmländsk kulturinstitution 50 år.
Gundegabaletten har skolat dansare i alla åldrar och uppträtt både på torg runt om i Europa, på värmländska bygdegårdar och inför kunglig prominens.
NWT träffar eldsjälen Gundega "Gunta" Liede för att prata om disciplin, ”Dirty Dancing” och det nära förhållandet till sina elever.
Samma kväll som Italien firade sitt guld i fotbolls-VM 1982 var en dansgrupp från värmländska Gundegabaletten i den italienska hamnstaden Rimini för att uppträda. Efter en första akt ville delar av gruppen kasta in handduken, ingen av de många som besökte stället brydde sig det minsta om de inövade rörelserna som svenskorna gjorde på scenen. VM-guldet skulle firas, något annat existerade inte.
Men kaptenen för de dansande flickorna kavlade upp ärmarna, spottade i nävarna och inledde nästa akt med att resolut hoppa upp på ett av borden i lokalen och eftersom det var cancan som stod på programmet slet hon upp sin kjol i takt med musiken gentemot den firande massan.
Det blev tyst en sekund.
Sedan jubel.
Genom ödets nyck gick nämligen danssällskapets underkjolar i samma färger som den Italienska flaggan. Firandet fick en nytändning och danssällskapet från Karlstad togs emot som stadens hjältar.
Det har blivit några sådana här historier genom de 50 åren som nu Gundegabaletten har funnits. Kaptenen för det hela är Gundega Liede – som alla kallar Gunta – och hon har fortsatt att trampa längs den väg som hennes mamma Erna påbörjade när hon flydde Lettland undan ryssarna under andra världskriget och hamnade i Värmland.
– Mamma flydde från ryssarna på samma sätt som många ukrainare flyr idag, börjar Gunta Liede.
– Hon hamnade så småningom i Munkfors och där visste ingen vad balett var. Man kan säga att mamma tog baletten till Värmland när hon började ge lektioner.
Själv föddes Gunta Liede in i dansen, det var aldrig ett val att fortsätta det arbete som hennes mamma hade startat, det var bara så det blev. hon liknar sitt liv som ledare för Gundegabaletten vid en älv – kanske Klarälven – där vattnet ibland forsar fram och i andra stunder flyter långsamt. I stunder har det känts som att allt gått motströms.
– För mig har dansen varit allt. Att dansa är ett sätt att leva. Jag bara måste undervisa, jag kan inte svika mina elever. Redan tidigt hade jag och mamma tusen elever från hela Klarälvsdalen.
Själva Gundegabaletten startades i Munkfors runt årsskiftet 1971/72 av några tjejer som dansade tillsammans med Gunta för hennes mamma. Gruppen ville ha ett udda namn, något som lät ovanligt varför det blev Gundega. På lettiska betyder det smörblomma.
– Vi ställde upp på en amatörtävling och gjorde dräkter med en stor smörblomma på bröstet, minns Gunta.
– De första tjejerna som jag dansade med, vi växte upp tillsammans. Vi lärde känna varandras föräldrar som alltid var engagerade och hjälpte till med allt som skulle fixas. Föräldrarna sydde alla scenkläder till exempel.
De ställde ofta upp i olika talangtävlingar, ofta med stor framgång. Gunta berättar om en segerkväll på Berns i Stockholm där de fick uppträda med Magnus Härenstam.
– De där tävlingarna var 70-talets motsvarighet till "Idol" eller "Talang". Vi åkte även till USA och dansade oss runt delstaten Michigan.
Med åren kom det nya dansare till gruppen, några lämnade. Gundegabaletten utvecklade tre verksamheter – en dansgrupp där de som satsade mer seriöst samlades, en barnverksamhet – Minibaletten – samt dans för äldre. Idag har Gundega undervisning i en rad olika danser, men kärnan är fortfarande den klassiska baletten.
– Det har bara rullat, utan någon direkt plan.
”Smidighet, styrka, balans och disciplin”
När Gunta ombeds uppskatta hur många som på ett eller annat sätt dansat i Gundegabalettens regi skakar hon på huvudet med ett skratt. "Omöjligt att uppskatta!" När dansföreningen gör sitt årliga uppträdande på Scalateatern i Karlstad nu till helgen medverkar 80 dansare i varierande åldrar i varje föreställning. Totalt är det runt 250 personer som i år är aktiva i Gundebaletten.
– Skulle man se till alla de 50 åren så är det tusentals som dansat med oss. Tusentals!
Hon reser sig från kaffekoppen för att hämta något och med ett stort leende lägger hon den guldfärgade plaketten som förkunnar att hon tilldelades NWT:s Kulturpris 1975, på bordet framför oss.
– Ja, jag har varit med ett tag ser du!
Fram till 80-talet var Gundegabaletten kringresande. 1985 blev baletten en ideell förening inom idrottsrörelsen och fick sitt säte i Karlstad.
– Tidigare så stannade många av dansarna kvar tills de var 25 år. Idag sticker de ofta i väg när de tar studenten. Många lämnar ju stan i samband med utbildning och jobb, berättar Gunta.
Under tidigare årtionden var utbudet för fritidsaktiviteter inte lika rikt som det är nu. Konkurrensen om ungas tid och uppmärksamhet är tuffare i dag.
– Jag minns en tid då det inte fanns mobilskärmar, ler Gunta nickade.
– I dag får vi anlita sömmerskor, inga föräldrar har tid att sy scenkläder, det är inga som kan heller för den delen. Möjligen kan mor- och farföräldrar hjälpa till ibland. Att sy är en kunskap som till stor del gått förlorad och de som faktiskt kan sy har inte tid.
BoCe Sjöman – som i passet heter Bo Carlerik – är Gundegabalettens ordförande och han hjälper Gunta i arbetet med verksamheten:
– I dag är det lättare att välja bort aktiviteter som dans eller sport och sitta hemma framför skärmen i stället. Det är enklare även för föräldrarna. Tidigare fanns det en tanke om att det var viktigt att komma ut och röra på sig. Så är det inte nu.
Gunta tar upp tråden.
– I dag kan jag inte ställa krav på eleverna på samma sätt som tidigare. Många elever tycker att träningen kvittar om den är för jobbig. Det är lite bortskämt. För många är allt är serverat, allt är enkelt. Det finns de som blir förvånande när jag berättar att de måste träna för att kunna gå ner i spagat, det går inte att beställa på nätet.
Hon ler igen och tillstår att det hon just sagt blev aningens tillspetsat.
– Jag har såklart också väldigt många fina, duktiga elever, säger hon.
– Men ungdomar är överlag svagare i kroppen numera, de är inte vana att röra kroppen som tidigare generationer. De är vekare, mer stillasittande. Det gäller samma sak för de som utövar hockey och annan idrott.
Ulrika Ånäs har dansat med Gundegabaletten under många år:
"När jag tänker på Gundega och Gundegabaletten blir jag varm i hjärtat!
Gunta betyder väldigt mycket för mig och har varit lite som en extramamma för oss "guntatjejer" genom åren.
Jag dansade hos Gunta under hela min uppväxt, från det att jag var runt 4 år, upp till 20 år. Jag känner en stolthet i att fått vara en del av Gundega BalettCompani.
Jag har inte bara fått en ovärderlig grund att stå på vad gäller teknik, träning, disciplin och kunskap inom dansen jag har också fått vänner för livet, fantastiska minnen från alla resor, timmar i balettsalen och roliga föreställningar.
Jag kommer för alltid förknippa midsommarafton med Ransäter där vi varje år hade premiär på sommarens turné.
Jag har mycket att tacka Gunta för och hon har en stor del i att jag är där jag är idag, i min karriär som yrkesverksam professionell musikalartist sedan 16 år."
Ulrika Ånäs är aktuell i musikalen ”Tootsie” med bland andra Robert Gustafsson i höst.
Populärkulturen har många gånger varit till stor hjälp för att bredda intresset för dans. Under 80-talet var det många som inspirerades av serien "Fame" och filmer som "Dirty Dancing" och "High School Musical" har lockat många till danssalen.
– Intresset har gått så här upp och ner, förklarar Gunta och går en vågrörelse med handen.
– Den klassiska baletten, som är kärnan i det vi gör, är en grund som alla dansare bör ha. En grund i gymnastik kan man säga. Det handlar om smidighet, styrka, balans och disciplin. Med det i kroppen kan man gå vidare till showdans, jazz eller moderndans. Vad som.
"Slappnar av från skolstressen”
Vi pratar om gemenskapen som byggs upp mellan lärare och elever, i Guntas fall handlar det ofta om mångåriga relationer.
– Det handlar inte bara om dans. Utan även om uppfostran. En del av flickorna som är här ofta – upp till fem gånger i veckan – säger att de bor mer här än hemma. För hemma finns det inga föräldrar. Många jobbar mycket eller är upptagna med annat. "Här kan man bara vara", säger flera av flickorna.
Gunta låter axlarna sjunka under en lång utandning för att illustrera lugnet många upplever i samband med att de kliver in i på Gundegas lokaler på Kasernhöjden i Karlstad.
– De slappnar av från skolstressen, prestationsångesten. De kan berätta saker för mig som de inte kan berätta för andra. Ofta handlar det om problem i skolan. Små barn berättar allt om sina föräldrar!
Gunta Liede skrattar igen och fortsätter med stolthet i rösten.
– Det uppstår ett förtroende mellan oss, jag tror att många finner en trygghet när de kommer in i dansen.
Hon upplever att många barn känns splittrade.
– Och jag tror att dansen kan hjälpa. För i den klassiska dansen görs allt inom en ram. Det här ska göras varje lektion, man värmer upp och så vidare. Det finns en handfasthet. Det finns rutiner. Man kan känna att man blir duktigare och växer i takt med träningen.
– Samtidigt är den klassiska baletten på utdöende, konstaterar hon krasst.
– Den är så svår och krävande. Den fanns i varenda liten stad tidigare. I dag är det Karlstad och storstäderna samt Luleå och Umeå som har en balettskola.
Från Väse till Boston: Nu gör han första spelningen i Värmland på 20 årHur ser du på framtiden för Gundegabaletten, du fyllde 75 ifjol?
– Jag är som en 25-åring i kroppen, skrattar hon.
– Det kan jag tacka variationen för, jag har dansat så många olika sorters dans. Det har stärkt mer än brutit ner. Jag bröt stortån för några år sedan och när jag röntgades visade det sig att mina leder var slitna, men musklerna runt om var väldigt starka. Så om jag skulle sluta dansa skulle hela kroppen nog bara falla ihop.
Tanken verkar förbrylla henne, hon låter orden sjunka in innan hon fortsätter.
– Jag vet inte hur länge jag vill hålla på . Jag lever här och nu. När barn kommer hit och jag kan se att det finns en talang, då vill jag ju kunna följa dem och se hur de utvecklar sig. Om de står på scenen med Gundegabaletten om tio, femton år – är jag med och dansar med dem då? Vem vet.
Med tanke på hur många som har kommit och gått under Gundegabalettens 50 år måste du ha en hel del smörblommor runt om i landet?
– Ja du! När eleverna lämnar, det blir som för en förälder att se sitt barn ge sig ut i världen. Kanske att jag har gett dem något, att deras liv har blivit bättre på grund av dansen. De har blivit friskare, kanske mer ödmjuka? Lärt sig vad respekt är? Disciplin och sammanhållning. Många gäng som dansat håller ihop långt efter att de slutat. Några får egna barn som kommer hit.
I helgen 14-15 maj gör Gundegabaletten sina årliga föreställningar på Scalateatern i Karlstad. Tre föreställningar under lördag och söndag. I sommar uppträder danskompaniet på Alsters herrgård den 2 juli och under Dragspelsstämman.