Direkt från Europaparlamentet
Förslaget ruckar för det första på själva fundamentet som EU är uppbyggt på. Nämligen att det är fria, självständiga stater som samarbetar för gemensamma intressen, skriver Sara Skyttedal.
Förra gången det var EU-val var i maj 2019, och nästa gång det är dags är planerat till juni 2024. Alldeles för avlägset för att de flesta väljare ska ägna frågan någon tankeenergi. För oss som representerar svenska väljare i Europaparlamentet är frågan såklart lite mer närvarande i tanken. Men om Europaparlamentets majoritet får sin vilja igenom kommer kanske framtidens Europaparlamentariker inte alls representera sina länders väljare.
Tidigare nu i maj antog parlamentet nämligen ett betänkande rörande hur EU-valen i framtiden ska utformas. Ett bärande inslag i betänkandet är förslaget om så kallade transnationella listor. Det vill säga att enskilda medlemsländer inte längre ska ha ensamrätt på att utgöra valkretsar i EU-valen, utan att det även ska finnas en gemensam europeisk valkrets. Det är en mycket märklig och destruktiv idé, av flera skäl.
Förslaget ruckar för det första på själva fundamentet som EU är uppbyggt på. Nämligen att det är fria, självständiga stater som samarbetar för gemensamma intressen. Europaparlamentariker som inte längre representerar en sådan stat, och därmed inte har några specifika väljare som kan hålla vederbörande ansvarig, passar inte in i den bilden. Förslaget riskerar vidga klyftan mellan väljarna och den redan tämligen påtagliga Brysselbubblan. Vad som snarare skulle behövas är reformer åt motsatt håll, som minskar avståndet mellan de folkvalda i Bryssel och deras väljare.
Det är för det andra uppenbart att nya landöverskridande valkretsar skulle öka inflytandet för stora medlemsländer, på bekostnad av mindre dito. Att tyskar, fransmän och italienare ofta är de som avgör en frågas utgång i EU-sammanhang är redan en sanning. Lilla Sveriges möjligheter när vi ensamma vill dra i en nödbroms – som i frågan om minimilöner – är mycket begränsade.
Detta förhållande skulle bli än mer påtagligt om vi till EU-valen fick en gemensam europeisk valkrets. För vad är sannolikheten att någon paneuropeisk valsedel skulle toppas av en svensk kandidat? Det är bara att titta på vilka som leder partigrupperna i Europaparlamentet för att bekräfta bilden av att de stora länderna sitter i förarsätet. I den kretsen återfinns tyskar, fransmän, italienare och spanjorer. Inte en enda nordeuropé.
Det finns en inbyggd paradox i detta. Nere i Bryssel drivs frågan om transnationella listor av de som allra mest brinner för ett Europas förenta stater. En EU-federation. Men sanningen är att inte ens deras egna syften skulle vara betjänta av detta. För en federation bygger på maktdelning, och ingen federation har en enda stor valkrets.
Nu är det lyckligtvis så att riskerna för att detta förslag får gehör i kretsen av medlemsländer, som i EU:s ministerråd måste ge grönt ljus, än så länge får sägas vara mycket små. Men frågan finns nu på bordet, och vis av erfarenhet rörande andra destruktiva EU-förslag, måste jag tyvärr säga att de har de en tendens att dyka upp igen – när förespråkarnas chanser till att få genomslag är mer fördelaktiga.
Sara Skyttedal
Europaparlamentariker (KD)