Inget nämns dock i deras propaganda om kärnkraftens risker i form av olyckor, radioaktivt avfall med mera. Oärligt brukar man säga om en sådan attityd, skriver Kjell Larsson.
Året är 1987 och jag är i Ukraina. Jag deltar i en svensk delegation på besök i Tjernobyl, ett år efter en av världens största katastrofer. Inne i en av de kvarvarande reaktorerna går jag i oändliga korridorer. Framför mig och bakom mig går ukrainska brandmän med mätinstrument för strålning. Mätarna larmar ideligen och vi skyndar snabbt fram mot ett sanerat kontrollrum för reaktor två.
Där får vi information om vad som hände vid haveriet och arbetet att sanera omgivningarna. En skrämmande bild ges om hur situationen utvecklade sig, vad som gjordes för att försöka minska skador och minimera utsläpp av radioaktivitet. Skadorna blev lindrigt sagt mycket omfattande och än i dag är stora delar, motsvarande halva Värmland obeboeliga.
Mer än tio år senare stötte jag på en rysk brandman i Genève. Han och jag träffades ofta under 1990-talet i olika internationella insatser, mobiliserade av FN. Han deltog i räddningsinsatsen vid kärnkraftverket i Tjernobyl, det kände jag till. Han berättade nu att han blivit svårt sjuk. ”Cancer överallt”, sa han på sitt typiska vis och med ett snett leende. Han berättade också att han var i Schweiz för att leta efter hospice för att få hjälp att dö. "Men det är för dyrt för mig, så jag åker hem till Ryssland och dör”, sa han och vinkade adjö.
Så skriver du en debattartikelOm några månader, den 11 september 2022, är det val i Sverige. De politiska partierna håller på att förbereda sig och redan hörs och syns uttalanden och initiativ som är ägnade åt att mobilisera väljare. Detta är bra och passar väl in i det demokratiska samhälle vi har. Kärnkraftsfrågan har också blivit aktuell.
Den politiska oppositionen i form av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker vinna förtroende för att kärnkraftverk återigen skall börja byggas. Inget nämns dock i deras propaganda om kärnkraftens risker i form av olyckor, radioaktivt avfall med mera. Oärligt brukar man säga om en sådan attityd.
De påstår också osant och osunt att regeringen vill avveckla kärnkraften – nu. Så är inte fallet och det vet oppositionen. Regeringen vill avveckla i enlighet med folkomröstningen 1980, men först då vi kan ersätta bortfallet av energi med ny sådan. Vindkraft exempelvis, främst havsbaserad, som kan byggas på något eller några år, men det vill inte oppositionen.
Låt mig slå fast. Kärnkraften kommer finnas kvar ännu en tid. Och den kommer och behöver vara kvar till dess vi etablerat ersättningskraft, som i dag realistiskt sett är vindkraft kombinerat med solenergi. Dessa tekniker är utvecklade och kan ske till avsevärt mindre kostnad än exempelvis kärnkraft.
Sett till ekonomi och teknikutveckling är det inte möjligt att etablera ny kärnkraft innan 2050. Då är det för sent. Lösningen från M, KD och SD är således en chimär utan verklighetsförankring. Oärligheten lyser igenom.
En lösning de framför är att mindre kärnkraftverk håller på att utvecklas. Men de finns inte i verkligheten. Tanken är kanske att mindre kärnkraftverk ska te sig mindre farliga? Därför skulle de kunna placeras ut närmare befolkningscentra. Så den naturliga frågan till M, KD och SD blir: var skall sådana kärnkraftverk placeras här i Karlstad? I vilken stadsdel vill de att medborgarna skall få ett kärnkraftverk som nära granne?
Det är sånt man intet ont anande får på köpet om man skulle få för sig att välja något av dessa partiers valsedel i höst. Så när Jimmie Kristerz med Ebba bjuder upp till dans i valrörelsen så se upp. Det är inte sant allt de sjunger om.
Kjell Larsson
Socialdemokrat i Karlstad