Gränslös svensk naivitet - hur blev det så här?

Insändare
PUBLICERAD:
”Nu ska allt tydligen rustas upp i en rasande takt, eftersom man vaknat med ett skrik”, skriver insändarskribenten.
Foto: Anders Wiklund/TT
I Sverige har mångårig naivitet fått bestämma utvecklingen, eller snarare avvecklingen, av både den militära försvarsförmågan såväl som civilförsvaret och infrastrukturens förmåga att fungera i kristider.

Hur blev det så här? I mitten av förra århundradet, under det kalla kriget, hade Sverige ett starkt försvar. Flygvapnet var faktiskt ett av världens största och vi kunde mobilisera en armé på hela 800 000 man. Det fanns välfyllda beredskapslager, och folk var krigsplacerade inom civilförsvaret. Under 50-talet gick 4,7 procent av BNP till försvaret. Nu är situationen dramatiskt försämrad, och vi har exempelvis endast fyra ubåtar och sju ytstridsfartyg, som ska skydda en över 200 mil lång kust!

År 2000 beslutades att Sverige inte längre skulle ha ett invasionsförsvar, utan ett så kallat insatsförsvar som skulle kunna göra punktinsatser i utlandet. Försvaret i den bemärkelse som jag antar att folk i allmänhet tänker att ett försvar ska vara, lades alltså ner! Därefter sov man sött i några år, och när Krim år 2014 annekterades av Ryssland väcktes man mitt i de ljuva drömmarna, och verkligheten gjorde sig återigen påmind. Det visade sig att den ryska björnen inte var så beskedlig som man tydligen trott. Härefter har en successiv återuppbyggnad påbörjats.

Men inte nog med den usla militära förmågan, i programmet målas också en bild av den civila försvarsförmågan och möjligheten att uthålligt stå emot en yttre fiende, som skrämmande ynklig. Elnätet är sårbart, cyberförsvaret undermåligt och landet verkar närmast ligga öppet som ett smörgåsbord för den fiende som skulle vilja göra ett försök.

Med detta som bakgrund, tillsammans med utvecklingen i Ukraina, framstår Sverige nu som en yrvaken fjällvandrare som glömt packa både tröja, handskar och mössa. Det blir kallt, och förfrysning hotar om inte vädret blir varmt. Om Nato kan leverera tröjan, handskarna och mössan, är det väl dumdristigt att inte gripa möjligheten? Det tycks råda en ganska allmän uppfattning om att ifall Sverige angrips så kommer USA och Nato till undsättning. Ja, om Centralafrikanska republiken kommer och försöker ta oss så kanske vi får hjälp. Då kostar inte hjälpen så mycket för hjälparen. Men om Ryssland angriper, som ju som bekant är en kärnvapenmakt, kommer då USA till undsättning? Då är vi väl i ungefär samma situation som Ukraina är nu? Om Ryssland inte hade haft kärnvapen så hade USA och Nato varit förkrossande överlägsna och kanske hade visat vilja att hjälpa till också militärt. Men ger man sig in i en militär konfrontation med en annan kärnvapenmakt om man inte absolut ser sig tvingad? Antagligen inte. Sverige får nog bara hjälp om vi är fullvärdig medlem i Nato.

Sverige har under många år byggt upp en stark välfärd. Vi har mer semester, mer förmåner som föräldraledighet och andra element som ger oss ett mycket bättre socialt skyddsnät än många andra länder, som exempelvis USA. Vår modell måste väl vara ganska enastående, eftersom vi får till allt detta goda utan att slita livet ur oss? Nja, det var ju detta med försvaret då. Många svenskar har traditionellt varit skeptiska till Nato, bland annat med motivationen att det är en kärnvapenpakt. Men är det rätt och riktigt att njuta livets goda dagar, försumma försvaret och samtidigt förvänta sig hjälp av en försvarsallians som man inte vill förplikta sig till eller delta i? Tjänster utan gentjänster? Dubbelmoral?

Nu ska allt tydligen rustas upp i en rasande takt, eftersom man vaknat med ett skrik. Men det kommer att ta mycket lång tid. Har vi den tiden? Hur har våra makthavare kunnat vara så oerhört naiva? I Finland har man tydligen varit mer realitetsorienterade, eftersom man inte ser samma nedläggningsmönster där. Beror det på det faktum att Sverige inte varit i krig på över 200 år, (längst fred av alla?) som gör att vi helt glömt poängen med att kunna försvara oss?

Jag menar att styrande politiker och myndigheter under många år, uppenbarligen allvarligt, har försummat sina plikter. Har man ingen underrättelsetjänst, eller i alla fall samarbete med utländska underrättelsetjänster så att man har någon sorts aning om vad som försiggår runtom i världen? Naiviteten har varit på en nivå som är svår att ta in.

Sveriges samlade försvarsförmåga ligger nere för räkning, och nu är det dags att landet får styras av realister, av folk som håller sig vakna och inte somnar så fort det spelas ljuv musik!

Torbjörn

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.