I dag firas i Ryssland segerdagen till minne av andra världskrigets slut, eller ”stora fosterländska kriget” som det kallas där. I väst högtidlighålls dagen den 8 maj, men Stalin ville ha en särskild kapitulation i öst, och då fick det blir dagen därpå.
Vladimir Putin hade förmodligen sett framför sig att han i dag skulle kunna stå på Röda torget och framträda som segrare i kriget mot Ukraina. Det ukrainska folkets hjältemodiga motstånd har dock lett till en oro kring hur Putin nu kan tänkas agera. Det har spekulerats i att dagen istället blir startskottet för en ännu mer intensiv och hänsynslös krigföring.
Den nionde maj är också Europadagen. Den är instiftad till minne av Schumandeklarationen som lade grunden för kol- och stålgemenskapen och senare EU. Även om det finns mycket man kan vara kritisk till kring hur dagens EU fungerar är det värt att påminna sig om den fredssträvan som var grunden för unionen.
Varken segerdagen eller Europadagen är något som uppmärksammas särskilt mycket i Sverige. Det kan naturligtvis förändras i framtiden. Vårt svenska nationaldagsfirande är jämfört med andra länder fortfarande ljummet, men oerhört mycket mer levande i dag än för några år sedan. Runtom i landet föds nationaldagstraditioner, både i form av offentliga evenemang och i form av att människor skapar egna återkommande sätt att tillbringa dagen i sällskap av familj och vänner.
För att ett nytt firande skall växa sig starkt krävs ofta både politiska beslut i form av att en ledig dag införs, och att det finns en folklig mylla ur vilken den får sin näring. Märkesdagar och högtider är således inte något som tillhör makthavarna, utan folket.
I det gamla bondesamhället var året fyllt av dagar som gav struktur åt arbetet på gården, liksom skapade utrymme för festligheter som ett avbrott i slitet. Många av dessa dagar har koppling till helgonkalendern och vittnar om kristendomens betydelse för vårt land. På Annadagen skulle julölet börja bryggas och på Olofsdagen skulle säden skördas, för att nämna några. Även i vår tid lever många av dessa dagar kvar i det allmänna medvetandet.
När vi nu går in i tiden mellan hägg och syren, börjar en period förknippad med olika högtider. Under de närmaste veckorna ser många fram mot sådant som konfirmation, studentmottagning, skolavslutning och naturligtvis även bröllop. Den glädje och förväntan vi därvidlag känner, är samma som våra förfäder upplevde. Och vår längtan efter glädjeämnen att samlas kring finns där, oavsett om det råder krig eller fred i vårt land.
Sveriges Radio kunde nyligen (1/5) rapportera om en bröllopsboom i Ukrainas huvudstad Kiev. Att allt fler människor önskar ingå äktenskap beror naturligtvis till stor del på att framtiden är osäker. Kan man i morgon dö i strid, finns ingen anledning att dröja med att lova någon evig kärlek. Men vigseln kan även ses som ett långfinger till Vladimir Putin. De ukrainska paren visar den ryske despoten att han visserligen kan bomba sönder deras städer, men inte krossa deras drömmar.
Vi människor behöver högtider och märkesdagar. Men de kan också kidnappas för politiska syften. Att ställa till fest är således inte bara något som skänker oss glädje – det är även ett aktivt ställningstagande för ett samhälle som byggs underifrån.