Recension: Miriam Bryant och Gerd – en fullskalig fest för alla sinnen

Strax innan pandemin grusade hela livescenen hann den explicita göteborgskan med ett känslomässigt träffsäkert framträdande i Nöjesfabrikens lokaler. Drygt två år senare står Miriam Bryant här igen, lika ocensurerat personligt naken och delar sina historier, reflektioner och tankar medelst hennes enkla men kletigt krokande popmusik.

På turnén som döpts efter senaste albumet, ”PS jag hatar dig”, har hon bjudit med ett antal gäster och passande nog låter hon det lokala stjärnskottet Elin Gerd Mona Lundgren, eller kort och gott Gerd öppna kvällen. Den Londonskolade sångerskan har en röst som tar över rum och det är inte en slump att hon jämförs med storheter som Lana Del Rey, Adele och Billie Eilish. I ett av mellansnacken medger Gerd att hon är nervös men rörd över att återvända till hemmaplan, men någon nervositet märks inte. Precis som Miriam Bryant tycks sångerskan tala direkt från hjärtat om än mer gåtfullt och metaforiskt. Det känns fragilt magiskt, en träffsäker minimalism som ändå skapar volym. Setet är blott tjugofem minuter, men låtar som Cold as ice, Lies for a liar och Honey bee etsar sig fast till nästa möte.

Miriam Bryant har lika många beröringspunkter som olikheter med Gerd, det till synes yviga och riviga är egentligen lika känslosamt fragilt om man läser mellan raderna. Men Bryant har en personlighet som draperar det känslosamma i en energisk urkraft som gör att det sårbara oftast göms i hennes sinne för underhållning. Om det förra besöket på Nöjesfabriken var en bra kväll med hög lägsta nivå så är återkomsten en fullskalig fest för alla sinnen. Publiken är med från första sekund av öppnande Rosor för en loser och tillsammans med hennes glimrande liveband skapar hon popmagi med till synes små medel.

Musik når de nivåerna om den framförs på rätt sätt och strösslas med kärlek och okonstlad personlighet. Miriam Bryant glöder och sprakar med regnbågens alla färger och det känns som varenda närvarande själ känner sig personligt träffad av hennes okrypterade budskap.

Blåmärkshårt (Mi amor) tillhör som vanligt en av showens höjdpunkter och euforin är både på topp i det sjungande publikhavet och den jammande orkestern, sällan känns en trumpet så rätt som här och nu. Jag stortrivs när hon finner drivet i sina låtar, då är det bara att följa med och tacka för underhållningen. Självklart får vi guldstjärnor som Black car, Tystnar i luren, Passa dig och ticket-to-fame-covern Ett sista glas, men ikväll är det helheten som är den stora stjärnan, inte enstaka låtar. Både Gerd och Miriam Bryant har röster som ensamt kan bära en spelning – att få uppleva båda kvinnorna på en och samma kväll är en ynnest.