Det är ingen överdrift att säga att Ingela Jonsson Lindgren brinner för brandmän. I slutet av förra året gav hon ut en bok om livet i blåljusbyn i Tingvallastaden, Karlstad, under första halvan av 1900-talet.
Här började hennes morfar Karl Johansson som brandman i december 1918 och Ingela är uppväxt med otaliga historier om utryckningar och om livet på brandstationen där brandmännen bodde tillsammans med sina familjer. Men det är inte bara han som har berättat.
– Min pappa och mina morbröder var brandmän och min mamma och moster var vid ambulansen.
Ingela är övertygad om att hon hade valt brandmannayrket om hon själv varit man eller född lite senare. Kvinnorna kom in i kåren först på 1990-talet.
Istället fick det bli ett annat blåljusyrke, sjuksköterska.
– Där trivdes jag bäst med akutsjukvård.
Efter vården hann hon med ett par år på dåvarande Räddningsverket för att sedan börja forska, om bland annat brandmän, vid Centrum för folkhälsovetenskap på Karlstads universitet.
Livet på stationen
Med boken "Det brinner - En historia om liv och död - glädje och sorg" har hon velat nå bortom de rent tekniska detaljerna och fånga vardagslivet på brandstationen.
– Vid sidan av bränder och olyckor berör boken bland annat också kärleken, brandkårshumorn, idrott, ambulanser, kvinnornas intåg och beredskapsåren i blåljusbyn, säger hon.
Själv är Ingela född 1956, samma år som brandstationen flyttade in i nybygget på Sundsta, där Älvkullegymnasiets gamla byggnad ligger idag.
– Förändringen medförde inte bara nya lokaler. Den sociala gemenskapen minskade när brandmännen och deras familjer flyttade efter. Många bosatte sig på Sundsta och Norrstrand, det gjorde även min mamma och pappa, berättar Ingela.
NWT-reportage
Idén till boken fick hon när hon sammanförde "blåljusungarna" Ingrid Olsson, Ingvor Karlsson och Anna-Stina Wermelin för ett reportage i NWT 2013.
– Efter artikeln var det många som hörde av sig till mig och då förstod jag att det var fler än jag som var intresserade av ämnet och bestämde mig för att skriva en bok, säger Ingela.
Vi träffas framför gamla brandstationen vid Frödingparken i Haga.
– Förr kallades den brandkårsparken i folkmun, säger hon.
Hon berättar att förebilden till statyn i parken "Liten dansös" av Torsten Frid var dotter till brandman Holger Ihl, annars är de flesta spåren efter brandkårens nära 50 år på platsen borta, och det tycker hon är synd.
Innan brandkåren flyttade in i det stora vita huset var byggnaden Karlstads lasarett. Numera har Tingvallagymnasiet tagit över lokalerna.
Intervjuat släktingar
När Ingela började arbeta med boken utgick hon från ett foto från 1919. Bilden visar stationens tolv brandmän i uniform, varav en är Ingelas morfar.
– Sedan har jag intervjuat släktingar och vänner till dem runt om i Sverige, och följt stationens anställda fram till 1956.
Boken är fylld med intervjupersonernas privata bilder.
– Ingen av dem jag pratade med hade jättemånga bilder, men alla hade några som jag fick låna, berättar hon.
En av alla som medverkar i boken är Olle Lindh som växte upp i blåljusbyn och som delar med sig av många minnen.
– Eftersom familjerna bodde vägg i vägg var det lite som en storfamilj. Alla umgicks med alla. Man firade alla stora högtider ihop och då var det brandmännen själva som stod för uppträdandena. De var brandmän, det var identiteten, berättar Ingela Jonsson Lindgren.
Det sociala umgänget och alla tårtkalas behövdes som en motvikt till det många gånger riskfyllda arbetet och de många jourtimmarna.
– Till en början var de bara lediga var tionde dygn, berättar hon.
Nätverk
Tillsammans bildade de ett starkt nätverk som hjälpte varandra både privat och i jobbet.
– Frun till en brandman jobbade på Kiwa Foto och då var det som om det bara var de som hade film till kameran, säger Ingela och skrattar.
I Ingelas familj handlade man alla mössor och hattar i Åbergs hattaffär.
– Brandmännen tog sina mössor där och då gjorde vi det också, säger hon.
Ingela har intervjuat många inför boken, ibland tillsammans med sin moster.
– Damerna var 85-90 år och vi hade väldigt roliga samtal, säger Ingela.
Efter varje samtal fick hon fler frågetecken som hon var tvungen att räta ut.
– Jag ringde tillbaka efter några veckor och då hade de fått tid att fundera och kommit på mer saker. Då besökte jag dem igen, säger hon.
Aha-upplevelse
Under en av intervjuerna fick Ingela förklaringen på varför hennes mamma alltid tog henne till Domus och lät damen som förestod barnavdelningen bestämma vad de skulle köpa.
– I Kil stod jag plötsligt framför damen som bestämt min klädsel fram till jag var tolv år. Hon hade samma frisyr och var lika parant klädd som 95-åring. Det visade sig att hennes pappa och morbröder var brandmän, säger Ingela.
Hon har jobbat med boken heltid i 1,5 års tid. Det fanns mängder av historier hon ville berätta, men till slut valde hon att sätta punkt.
Men hon är inte säker på att det blir det sista hon skriver om brandmän. Dagen efter den stora diskoteksbranden i Göteborg i oktober 1998 åkte Ingela Jonsson Lindgren, som då arbetade vid dåvarande Högskolan i Karlstad och Räddningsverket, dit för att intervjua förstagänget på platsen.
– Det var gripande intervjuer – jag glömmer dom aldrig säger hon. Efteråt skrev och föreläste jag om hur de upplevde den akuta situationen.
Utifrån räddningstjänstens syn är branden i dag väldokumenterad.
– Men inte det där andra, mjuka. Hur livet blev för brandmännen efteråt. Det är viktigt att det kommer på pränt, det kan andra lära sig av, säger Ingela Jonsson Lindgren.