Sporten som fick mig att boka tid hos terapeuten

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”Den människa som uppfann krocket måste varit en psykopat”, skriver krönikör Anrell.
Foto: Joel Sund/TT
Det vankades storhelg och jag tog med mig barnen till morsan som tjatat om att vi borde besöka henne.

– Självklart kommer vi, morsan. Vad får vi? Raggmunk med fläsk? sa jag.

– Vad vill du bjuda på, svarade hon hjärtlöst.

– Andra mammor bjuder på nybakade hallongrottor med vispad grädde. Nåt måste du kunna skaka fram.

– Köp med dej indiskt. Jag är vansinnigt sugen på tandoorikyckling. Men det ska va filé. Inga såna där spinkiga ben eller slamsor och sånt otäckt.

Morsan är egentligen inte så där himla brutal. Det är bara ibland när det kommer till mat som hon förvandlas till en huligan. Det började nångång på en charterresa till Spanien på 70-talet när hon insåg att hon ätit fel hela livet. Bort med hackkôrv och långkok. In med pizza, paella och bläckfisk.

Farsan var måttligt imponerad.

När jag kommer med ungarna och tandoorikycklingen har hon slappnat av. Hon har både förkläde och en mild uppsyn och luktar kaffegrädde. Jag tittar på henne och tänker att maken till mild person får man egentligen leta efter. Ömsint, medkännande, rar och generös. En mamma, kort sagt. Det står en aura av spinnande katt och ”Go´ kväll" över henne. Hon känns harmonisk som en kvinna som just kommit fram till spegeln i ”Gör om mig” en torsdagskväll i tv-studion och befunnits vara mer svan är stylisterna själva.

Katten svassar vid hennes fötter.

– Hon har inte fått några knaprisar än, det är därför hon är så himla till sej, säger hon.

Barnen rusar fram och ger henne ett paket.

– Öppna farmor. Du måste öppna direkt.

Farmor fumlar lite med det stora paketet.

– Å, ett krocketspel. Vad roligt. Om ni visste hur mycket jag spelade krocket som ung, säger hon på sin Väsedialekt, helt utan skorrande Kristinehamns-r.

Plötsligt ser hon lite bekymrad ut.

– Det ska bli så roligt att se på när ni spelar.

– Du måste vara med och spela, farmor.

– Nej då, det går inte. Men jag kan vara domare. Det behövs alltid domare. Krocket är en hård sport.

Lite oroligt tillägger hon:

– Ni vet väl hur osams man kan bli när man spelar krocket?

– Just, det är det som är så roligt. Man får krocka ner varandra i diket. Jag ska krocka bort dej, farmor.

Det tänds nåt i morsans ögon.

– Ja, då så. Ska det va på det viset är det lika bra att vi börjar direkt, säger hon och börjar sätt upp bågarna.

Jag vägrar att delta. Jag vill sitta och njuta av min lilla timida mamma och mina välartade barn och deras försommarlek i gröngräset.

Sen börjar ett skådespel på gräsmattan av ett slag som jag aldrig tidigare upplevt. Den människa som uppfann krocket måste varit en psykopat.

Eller också är min familj bara ovanlig öppen för allt vad dåligt sportmannaskap heter,

Redan vid andra bågen fuskar min mamma.

Hon accepterar inte att hennes klot rullade bredvid bågen och kräver rätten att få göra om slaget.

Alla vägrar.

– Det går jag inte med på. Då går jag in sätter på kaffe istället. Det här var inte så roligt som jag trodde.

Hon vet vilken sträng hon ska spela på. Barnen faller undan inför utpressningen. Morsan ler diskret.

Vid kyrkan blir lillebror nerknackad i diket av storebror och lillebror försöker sen under fyra omgångar hulkande få upp klotet ur det sumpiga diket.

Fyra rundor är en evighet i krocketsammanhang. Särskilt för en lillebror.

Storebror går inte med på att han ska få flytta upp klotet med handen. Mitt under tumultet upptäcker jag att med förstummade ögon att min mamma med diskreta fotrörelser har föst fram sitt klot nästan ända fram till första pinnen. Kvalificerat skamlöst fusk. Barnen har inte märkt nåt.

Jag skäms. Till och med katten tittar undrande på min mamma.

– Du fuskar farmor, säger plötsligt ett barn avslöjande, likt en Janne Josefsson i Uppdrag krocketgranskning. Sonen har sett något i ögonvrån.

Morsan tittar på honom med klarbruna Väseögon.

– Inte alls. Fortsätt spela nu. Har ni bråkat färdigt?

Anklagelserna haglar, men farmodern viker inte ner sig. Det är på väg att sluta i tumult. Alla förhoppningar är slagna i spillror; morsans om att vinna, mina om att morsan inte var en dålig förlorare längre och barnens om att farmor skulle vara en… hyfsat normalmysig vuxen.

Regnet kommer som en befriare.

– Nu äter vi kyckling. Kom alla, säger jag avledande. Jag låter som en typisk morsa, känner jag. En som vill att alla ska hålla sams. Lite som i Madicken. Jag inser att jag blir sån varje gång jag åker hem. Det blir lite konstigt. Lite vuxet, men konstigt. Jag blir en ställföreträdande morsa och det värsta är att jag känner att jag gillar det.

Bokar omedelbart tid hos min terapeut. Här ska bearbetas.

Här ska förbanne mig bearbetas.

Veckans öl

Värmlands Guld stoppas efter fisiga hot från en av bryggerijättarna. Så fort jag läste om det i NWT beställde jag hem en laddning. Mmm... det är ju ett kanonöl. Nu har jag bunkrat för att fira värmländskt guld nästa vecka. Sopa på FBK.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.