Djärv och nyskapande, men ändå tidlös. Textilkonstnären Ethel Halvarsson från Kristinehamn hade blick för både färg och form.
Nu lyfts hennes livsverk fram i en ny bok av Elsa Hallbäck, som haft ett överskuggande mål för hela sitt bokprojekt:
– När jag träffade Ethel tänkte jag att det är ju skit om inte hon blir dokumenterad, för annars blir hon bortglömd. Nu är hon bevarad för eftervärlden!
Har du varit i en värmländsk kyrka är chansen stor att du sett ett verk av Ethel Halvarsson. Så ofta anlitad var den färg- och formsäkra textilkonstnären från Kristinehamn.
– Hon har gjort massor! säger Elsa Hallbäck och framhåller hur skicklig Ethel var både i beställningsverken till kyrkor och andra offentliga lokaler, och i sina mer fria verk.
– Hon hör till toppskiktet i Sverige, säger hon.
”Skamligt bortglömd”
Ändå nämns Ethel Halvarsson inte så ofta när stora värmländska konstnärer räknas upp.
– Hon är skamligt bortglömd, slår Elsa Hallbäck fast.
Hon ser två skäl därtill. Kort sagt: kvinna och textilkonst.
– Vi har en rikedom med textilkonstnärer i Sverige, men de är väldigt lite sedda, eftersom det oftast är män som skriver historien. Män för ordet väldigt ofta i de här sammanhangen.
Kärlek vid första ögonkastet
Elsa Hallbäck är pensionär nu, men har arbetat med kultur och konst i många år, bland annat som konstansvarig för dåvarande landstinget i Värmland. Hennes första möte med Ethel Halvarssons konst kom sig ändå av en ren slump, trots att de båda bodde i Kristinehamn.
Och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.
– Jag gick bara förbi ett skyltfönster! Jag kom från tåget, det var skitväder och jag var jättetrött och så tittade jag in i ett fönster och plötsligt var det jättefina grejer. Jag hade bott här i stan länge och hade ingen aning om vem som gjort dem, men när jag frågade kollegor på kulturavdelningen sa de att ”det är ju Ethel”.
Vad var det som fångade dig så?
– Jag såg med en gång att det här är en duktig textilkonstnär. Det var djärva kompositioner och fantastisk färgbehandling. Det var jätteproffsigt och man kände att det är en duktig person bakom, en yrkesmänniska som kan och har en hög konstnärlig förmåga.
”Vi hade hemskt roligt”
Den människan ville Elsa Hallbäck absolut träffa.
– Jag ringde och frågade om jag fick komma. Vi hade hemskt roligt!
Ethel berättade om sitt skapande och de tittade på saker hon gjort. Elsa hjälpte henne att sortera upp hennes skisser och mötet ledde fram till en utställning, som blev av 2003. Det blev en stor, retrospektiv utställning i Kristinehamns konsthall som lockade massor av folk.
Fångar en livsgärning
Kanske var det också då fröet till det som skulle bli Elsa Hallbäcks allra första bok såddes.
– När jag träffade Ethel tänkte jag att det är ju skit om inte hon blir dokumenterad, för annars blir hon bortglömd, säger hon.
Hon började med att skriva några artiklar, men nu har det blivit en hel bok, där hon berättar om Ethel Halvarssons livsgärning.
Läsaren får följa med hela vägen från uppväxten i byggmästarfamiljen, vidare mot utbildningsåren i Stockholm och starten på yrkeslivet hos Värmlands hemslöjd och Jönköpings hemslöjd.
Över tusen mönster
1955 startar Ethel egen ateljé och hon får många uppdrag, inte bara i kyrkor. Hon skapar över tusen mönster som blir mattor, interiörtextil, möbeltyger och konstobjekt i stadshus, residens, kommunhus och skolor med mera.
Hon var verksam under en lång tid, från slutet av 1930-talet till 2003, och så sent som 2007 visades verk av Ethel på en utställning i USA.
Elsa Hallbäck tycker att verken ”håller” än idag:
– De står sig jättebra, genom att hon har sådan färgrikedom. Hon är tidlös genom att hon ofta har geometriska mönster och är lite avskalad. Då blir det lätt att behålla en fräschhet genom åren.
Valde Värmland
Ethel Halvarsson blev Värmland och Kristinehamn trogen. Anbud utifrån saknades inte, men hon blev kvar.
– Hennes hemkänsla var här. Hon var uppvuxen i sin mammas stora släkt och hon hade en väldigt stark släktkänsla. Här var hon trygg. Och kanske var det här hon utvecklade sin konstnärlighet bäst?
Samtidigt kan man ju leka med tanken på vad som hänt om hon brutit upp:
Hade hon varit i Stockholm hade hon blivit mycket mer känd.
– Då hade hon ju blivit jättekänd! Nu satt hon här i Värmland och blev ändå uppmärksammad av många utanför Värmland. Hon blev tillfrågad att leverera till NK och andra ställen och hon var ett känt namn i de kretsarna, men hade hon varit i Stockholm hade hon blivit mycket mer känd.
Kanske var det modigt nog att välja konst framför traditionellt familjeliv.
– Hon ville utöva sitt yrke även som gift, men hennes man som var murare kom hem med murarskjortor som skulle tvättas och det skulle lagas mat och så blev det inte så mycket tid över till hennes, så hon skilde sig och flyttade därifrån. Hon valde konsten. Den var nummer ett.
Hon blev en ensamstående och egenföretagande tvåbarnsmamma, ett livsval som tyder på självförtroende.
”Hon var så kraftfull”
– Hon var så kraftfull! Hon var så stark i sig och helt övertygad om sin kunnighet på sitt område och tvivlade aldrig på sig själv. Hon var som en man på ett sätt, genom att hon prioriterade detta i sitt liv.
Styrkan syns också i hennes verk. Hon väljer djärva färger och blir allt mer abstrakt, men också lekfull i sitt uttryck.
– Det jag tycker om är att hon är skicklig med både färg och form. Hon hade ett perfekt färggehör, säger Elsa och visar en bild på ”Komattan” från 70-talet, i rött, orange, gult och rosa, där hon får in flera kor, för den som har fantasin med sig.
Fler behöver räddas
Boken om Ethel har just kommit ut, men författaren är lite sugen på att rädda fler konstnärer från glömskan.
– Det är fler kvinnliga textilkonstnärer man borde se till att de blir dokumenterade. Det är ju lite uselt att de inte blivit sedda! Jag är urglad för att jag orkade göra den här boken. Jag vill att hon ska uppmärksammas. Den här boken kommer att säkra henne på något sätt. Nu är hon bevarad för eftervärlden. När man går in i Domkyrkan kan man ju tänka att den där stora kormattan är hennes, att det inte bara är en matta utan ett konstverk.
Fakta
Här kan du se verk av Ethel Andersson:
Kroppkärrskyrkan Karlstad: Altartavla, triptyk, 1973.
Närhetens kyrka i Stora Kil: Altartavlan Påsk, 1979.
Skoghalls kommunhus: en stor bildväv där hon skildrar Skoghallsverken med hamn, timmer, maskiner, bostäder med mera.
Rämmens bygdegård, Filipstads kommun: Draperiet Filurius (1955) - ett elva kvadratmeter stort verk som berättar om gårdfarihandlaren Filurius och bygden han verkade i.
Säffle stadshus: i sessionssalen finns draperiet Lindallé som täcker en hel vägg, vid talarstolen finns gobelängen Liljekonvalj och i husets övre hall ligger två stora röllakansmattor.
Broängskyrkan, Brunskogs kyrka, Karlstads domkyrka, Korsets kapell (Rud, Karlstad), Kristinehamns kyrka, Nordmarks kyrka, Norrstrandskyrkan, Rämmens kyrka, Säffle kyrka,Tveta kyrka, Åmåls kyrka, Ölme kyrka, Ölseruds kyrka har alla kormattor av Ethel Andersson.
Källa: boken Ethel Halvarsson textilkonstnär av Elsa Hallbäck.