Från Väse till Boston: Nu gör han första spelningen i Värmland på 20 år

Under drygt 50 år som musiker har han spelat på klassiska hak i New York och på stora festivaler runt om i världen. Bruno Råberg kommer från Väse men lämnade Sverige för USA i början av 80-talet.

NWT möter en nyfiken musiker i ständig framåtrörelse som nu gör sin första konsert i Värmland på 20 år.

Han viftar bort en påstridig humla, tar i hand och ursäktar den påträngande lukten av svingödsel som ligger tung runt om oss. I stället för att rynka på näsorna försöker vi se lukten som ett tecken på att det blir sommar även i år. Det är en stor jordbruksgård han kallar hemma i Värmland. Bruno Råberg besöker sina gamla hemtrakter regelbundet och när han blickar ut över de stora ängsvidderna som ramar in gården känns miljonstaden Boston där han bor långt borta. Nu är det hans systers son, Johan, som tagit över ägorna och grisskötseln, det blir den elfte generationen i släktledet som bor på platsen. Familjens historia i Mellbyn, mellan Väse och Molkom, sträcker sig drygt 300 år tillbaka i tiden.

– Det är tur att Johan är så jäkla duktig på allt, att vara bonde idag är fan inte lätt, resonerar Bruno Råberg med en suck.

Han är jetlaggad. Men förväntansfull inför konserten på Värmlands museum, det blir hans första uppträdande i Värmland på 20 år.

– Jag har bott i Boston sedan början av 80-talet, fortsätter han och börjar nysta i en brokig karriär som musiker.

Allt började med ett dragspel. Som snabbt övergavs till förmån för en elbas då popbandet The Farmers pockade på hans uppmärksamhet. The Farmers bestod passande nog av ett gäng bondsöner i trakten. Snabbt blev tolvårige Bruno Råberg ett popsnöre med koll på den senaste musiken från England och USA och The Beach Boys fyrstämmiga pop blev ett riktmärke för gruppen. Genom kören i Väse kyrka fick han upp öronen för gospel och kören gjorde besök i Tyskland och Schweiz bland annat. Efter kommunala musikskolan blev det musikstudier på Ingesund, Musikhögskolan i Arvika.

– Mina systrar var de första i trakten att få en grammofon. Det följde med en platta vid köpet, med jazzsaxofonisten Johnny Hodges. Den vill inte systrarna lyssna på. De ville heller inte att jag spelade deras popskivor, så det blev Johnny Hodges för min del. Det blev min ingång till jazzen.

Den första riktigt stora musikupplevelsen tackar han Karlstads bibliotek för. Där fanns det ett tjugotal jazzskivor att spisa.

– John Coltranes "A Love Supreme" minns jag. Lånade hem den mest för omslaget. Jag fick en chock när jag lyssnade. Så bra! Jag tyckte att det var så starkt, starkt på ett sätt som jag även hade hört i Jimi Hendrix musik. Och i Cream, bandet med Eric Clapton. Det fanns en spiritualitet i musiken, och en frihetskänsla som var väldigt tilltalande för en tonåring.

"Ett sanslöst häng”

Det slinker in enstaka amerikanska uttryck när han pratar, åren som musiker och lärare i USA har satt sin prägel.

– Jazzen stod för något jag inte begrep. I popmusiken fattade jag allt som försiggick. Men med Coltrane till exempel, var det något helt annat.

Den där kittlande frihetskänslan har han burit med sig i alla de otaliga musiksammanhang han har medverkat i.

– Vi var som ett underground-gäng i Karlstad som snackade och spelade jazz. Johnny Olsson (jazzmusiker och mångårig medarbetare i NWT) var med bland andra. Det var sommaren 1974 som allt tog fart. Då arrangerades den första jazzkursen i Sverige, på Ingesund.

Han nämner Red Mitchell, Lennart Åberg och Janne Schaffer bland de medverkande.

– Det var ett sanslöst häng i några veckor. Många som var med blev med tiden välkända musiker.

Bruno Råbergs musikerkarriär tog ett rejält kliv framåt när han lyftes upp av Eje Thelin. Thelin var en spännande musiker som ofta har beskrivits som modern, progressiv och expressiv – egenskaper som rimmade fint med Bruno Råbergs tankar om musik.

– Eje hade en hel del mystik omkring sig. Han ringde och ville ha upp mig till Stockholm för ett rep utan att säga riktigt vad det handlade om. Han erbjöd mig en plats i hans band, jag kom att spela med honom under fyra år. Vi turnerade i hela Europa och senare även i USA. Allt gick väldigt snabbt för mig.

När han ombeds fundera över varför han på så kort tid lyckades hamna i toppenskiktet av den svenska jazzscenen, börjar han trevande prata om experimentlusta.

– Jag var inte rädd för att vara kreativ. Hade bra ton och gehör också. Kanske att jag hade en bredd också, jag spelade ju även blues, pop och fusion. Jag kunde hålla ner groovet. Med Eje blev det även en hel del funk.

”Många har levt tuffa liv”

Att bli musiker var aldrig ett aktivt val för honom. Det fanns egentligen aldrig något annat alternativ.

– Ingenting annat har någonsin existerat. Jag minns första gången jag spelade i Stockholm, på första raden satt landets hetaste basister för att spana in killen från Värmland. Det var pressat kan jag erkänna.

Fick farmarsonen från Väse godkänt?

– Ja, det tror jag. Bobo Stenson och andra musiker var väldigt schyssta och hjälpte mig mycket. Varma, välkomnande människor. De tog mig under sina vingar. Det var en fantastisk tid där i början av 70-talet, bara i Gamla stan i Stockholm fanns de tre, fyra klubbar att spela på. Jag spelade både jazz, fusion och en del progg. Jammade med bandet Fläsket brinner till exempel.

Oberoende av sammanhang har det alltid varit viktigt för honom att ha en bredd i musiken. Framåtrörelsen och nyfikenheten har hjälp honom att aldrig fastna i ett fack.

– Så är det fortfarande. Jag har aldrig snöat in på bara en grej, har alltid varit pigg på att haka på nya saker. Till exempel så har jag spelat en hel del indisk musik på senare år. Turnerade med ett indiskt band nyligen. Jag får ofta frågan om hur gammal jag är och folk tror alltid att jag är yngre än vad jag är. Jag tror det beror på att jag utforskar nya saker och aldrig stagnerar. Det finns en hel del gamla bittra jazzmusiker, jag är inte en av dem.

Han skrattar varmt och förklarar hur han ser jazzens väsen som något i ständig förändring.

– Det är viktigt att komma ihåg det. Jazzen ska aldrig fastna eller imitera något som redan finns. Alla de stora – Coltrane, Miles Davis var utforskare.

– Samtidigt kan det finnas anledningar för jazzmusiker att bli bittra, säger Bruno Råberg efter viss eftertanke och förklarar sig.

– Det är en tuff bransch, ont om jobb och svårt att försörja sig. Tillhör man inte toppskiktet är det en ständig kamp.

Många musiker, även bland de stora namnen, har tampats med motgångar och missbruk av olika slag.

– Många har levt tuffa liv. Jag har lyckats ducka för missbruk, har en slags inbyggd funktion som gör att jag vet mina gränser. Men jag har sett kollegor gå ner sig, det är väldigt tragiskt.

"För ung och arrogant för att vara rädd”

1976 spelade Bruno Råberg för första gången i USA. När han funderar kring sin karriär inser han att han arbetat som scenmusiker i drygt 50 år.

– Första konserten i USA var på Monterey Jazz Festival i Kalifornien med Eje Thulin. Det var väl runt 12 000 pers i publiken när vi spelade på stora scenen. Sveriges radio sände Monterey-konserten minns jag. Och vi spelade i New York, på klubben Storyville. Oerhört stora gigs!

Spelningen på Storyville blev så uppskattad att bandet direkt bjöds tillbaka.

– Den andra gången vi spelade satt legendaren Charles Mingus i publiken. Han satt med cigarr och hatt bara några meter från mig. Eje var skraj för Mingus som hade ett rykte om sig att vara lite skum, kunde slå ner folk om han inte gillade dem. Jag var för ung och arrogant för att vara rädd tror jag. Men det var helt klart intense att se honom sitta där.

Charles Mingus gjorde jazz på sitt eget sätt och sågs till en början som Duke Ellingtons arvtagare. Han gjorde inspelningar med bland andra Charlie Parker och Miles Davis. Sitt sista album gjorde han tillsammans med Joni Mitchell.

– I en paus under konserten på Storyville gick jag på toaletten. Bakom mig hörde jag dörren slå upp och in kom Mingus och ställde sig framför båset bredvid mitt. Han var en oerhört stor, kraftigt överviktig, karl. Han vred på huvudet och tittade på mig och efter ett tag sa han: "You're all right man".

Bruno Råberg skattar åt minnet som fortfarande känns väldigt levande.

– Shit, tänkte jag först när han kom. Det här blir sista gången jag pissar. I efterhand var det en fantastisk upplevelse såklart.

Boston liknar Väse

Fem år efter de första konserterna i USA flyttade han dit.

– Jag hade alltid haft en tanke på att bo utomlands. USA är ju jazzens hemland, det drog mig dit. Men jag hade inte tänkt vara borta så länge som det blev.

1981 började han på Berklee College of Music i Boston. Att studera var det enklaste sättet att få ett visum och uppehållstillstånd.

– Berklee var den första skolan i världen att undervisa i jazz. Jag fick en av mina idoler – Miroslav Vitouš – som lärare. Han spelade med bland annat Chick Corea och Weather Report. Jazzscenen i Boston var väldigt vital, skolan samlade folk från hela världen.

Han beskriver kontrasten mellan det trygga livet i Sverige och vardagen i en lägenhet i Boston med kackerlackor som sprang över golvet.

– Omtumlande på många sätt, men jag diggade stimulansen, utmaningen. Jag spelade allt från flamenco till klezmer, latin och brazilian. Började komponera en del också.

Efter tre års studier började han bilda egna band och under åren har han gett ut elva album i eget namn. I samma veva träffade han sin fru Melissa som också är musiker.

– Jag var inte redo att återvända till Sverige. Var så involverad i så många olika saker. Dessutom kunde jag känna igen Väse i miljön runt Boston. Landskapet är likt på många sätt. Men det var några tuffa beslut att ta, att flera gånger välja att stanna kvar. Till slut insåg jag att jag kunde ha två "hemma". Men visst har jag haft hemlängtan. Jag har varit i Värmland ofta genom åren, har mycket släkt kvar.

Några år efter att han slutat på musikhögskolan Berklee fick han ett erbjudande att börja där som lärare.

– Det var nog återigen min bredd som gav mig jobbet. Jag spelade både kontrabas och elbas, och var bekant med många genres. Jag kunde undervisa i olika saker. Bland annat startade jag en kurs i Europeisk jazz. Den kör jag fortfarande.

Vad är det mest givande med att vara lärare?

– När man ser elever bli bättre, när de kommer ut och spelar och jag får meddelanden om konserter de gör runt om i världen, det är kul såklart. Men rent själviskt är det oerhört stimulerande, jag är ju äldre nu och får ta del av energin från de unga eleverna. De påminner mig hela tiden om när jag själv var 20 och bara ville spela dag som natt. Varje ny elev kräver kreativa lösningar av mig, att vara lärare är en konstform i sig.

Du är i pensionsåldern, hur ser planerna ut?

– Till hösten blir det deltid. Jag trappar ner gradvis under några år. Skulle jag inte undervisa – om jag inte fick ta del av entusiasmen från eleverna – skulle jag nog sitta hemma alldeles för mycket bara. Som det är nu hinner jag både undervisa och skriva musik för egen del.

Berätta om konserten du gör i Karlstad, den första på 20 år.

– Jag har med mig Karl-Martin Almqvist på sax och Chris Montgomery på trummor. De är båda värmlänningar. Plus Susanna Loke Risberg på gitarr som har pluggat för mig i Boston, en fantastisk musiker. Vi kommer att spela låtar som jag har skrivit och kanske någon standard. Lite åt Ornette Coleman-hållet. Det blir häftigt att spela i Värmland igen.