Så löser vi bostadskrisen

Det är inte rimligt att hyrorna är nära nog lika höga i förorterna som på de mest exklusiva adresserna, skriver Carl Olehäll.

I Sverige råder en allvarlig brist på bostäder. Hårdast drabbas de unga, som får allt svårare att få en fot in på bostadsmarknaden. De hårda regleringarna fungerar inte. De eviga köerna är inte längre ett storstadsfenomen. Vi behöver en ny politik som tar itu med de problem som skapar inlåsningseffekter och håller tillbaka nyproduktionen.

Låt oss börja med reavinstskatten, även kallad ”flyttskatten”. Det är en skatt som betalas av den som säljer en fastighet med vinst. Den uppgår till 22 procent av vinstsumman från försäljningen. I Sverige är reavinstskatten ”evig”, vilket innebär att vinsten på en bostad beskattas utifrån priset vid ursprungsköpet, även om bostaden gått i arv.

I takt med att penningvärdet stiger, och därmed även värdet på bostadsmarknaden, blir skatten högre och högre med tiden. Detta gäller alltså även om det faktiska värdet på fastigheten skulle ha sjunkit. Vi måste ställa oss frågan: Är det moraliskt rätt att beskatta inflation?

Reavinstskatten skapar stora inlåsningseffekter på bostadsmarknaden. För den enskilde kan det bli en stor ekonomisk belastning att betala den upplupna skatten på något som köptes av en själv, eller någon annan för den delen, för länge sedan. Ju längre tid som gått sedan köpet genomfördes, desto högre blir trösklarna att flytta. Att bo kvar är det enda sättet att undvika skatten, vilket bidrar till att marknaden förblir orörlig.

Förändringar av villkoren har visserligen genomförts under de senaste åren, men mer behöver göras. KDU vill se en sänkning av reavinstskatten och att den ska utgå helt vid ägande av en bostad i mer än tre år eller om vinsten används till ett nytt bostadsköp.

KDU driver även frågan om att avskaffa stämpelskatten, som betalas av den som införskaffar en ny fastighet. Stämpelskatten är kopplad till ett beteende, att man flyttar, och tas inte ut på inkomst, förmögenhet eller konsumtion, vilket är den vanliga ordningen. I praktiken blir följden att den som flyttar ofta, och därmed anpassar sig efter boendebehov, beskattas högre än den som bor kvar, i en ofta alltför stor fastighet.

Sönderregleringen av bostadsmarknaden, som är en konsekvens av årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav, måste få ett slut. Hyressättningssystemet behöver förändras så att det bättre motsvarar hushållens önskemål. Det är inte rimligt att hyrorna är nära nog lika höga i förorterna som på de mest exklusiva adresserna. Därför säger KDU ja till ett gradvist införande av marknadshyror.

Kartell- och monopolbildning inom byggbranschen måste aktivt motarbetas. Fri konkurrens ska vara ledordet. På så vis kan vi hålla nere byggkostnaderna och i längden även hyrorna.

För att lösa bostadskrisen behövs såväl regelförenklingar som strukturreformer. Ju längre tid vi väntar med att komma till bukt med problemen, desto allvarligare kommer dess skadeverkningar bli. Låt oss sätta igång.

Carl Olehäll

Ekonomisk-politisk talesperson, Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU)