Intervju Anna-Karin Wyndhamn: Skolan måste bygga mer på vetenskap

Signerat
PUBLICERAD:
Svensk skolpolitik, och lärarutbildningen, drev under lång tid hårt på arbetsmetoder och undervisningsmetodik som är direkt ogynnsamma för elever som mest behöver de strukturer som skolan ska ge, säger Anna-Karin Wyndhamn.
Foto: Alexandra Bengtsson/SvD/TT
Har man däremot på skolor med elever med initiala svårigheter haft ett så kallat elevcentrerad pedagogik där mycket ansvar lämnas på eleverna, då renderar det i dåliga resultat och kaos, säger Anna-Karin Wyndhamn.

Anna-Karin Wyndhamn är doktor i pedagogiskt arbete och författare. Just nu är hon aktuell som sakkunnig i SVT:s valsatsning ”Vem mördade skolan”. Där framstår hon som en stark kritiker av det nuvarande tillståndet inom svensk skola.

Men finns det inte också skolor som fungerar bra?

– Jo, det finns skolor som fungerar väl men de är alldeles för få. Tidigare fanns det betydligt fler skolor med goda studieresultat och där lärarna trivdes. Problemet är också att vi har fått en allt större skillnad mellan fungerande skolor och skolor som där majoriteten elever inte ens når lågt ställda kunskapsmål.

Handlar inte skillnaderna egentligen om den sociala bakgrunden hos eleverna?

– Det vore för enkelt att säga att det handlar om socioekonomiska faktorer. Man kan hitta bra skolor också i områden med stora utmaningar vad gäller elevers behov och föräldrarnas utbildningsbakgrund. På välfungerande skolor i sådana områden har man arbetet noga med ordningsfrågor och man har ett sammanhållet sätt att förhålla sig till eleverna, vilka i sin tur har en god bild av vad som förväntas av dem. Har man däremot på skolor med elever med initiala svårigheter haft ett så kallat elevcentrerad pedagogik där mycket ansvar lämnas på eleverna, då renderar det i dåliga resultat och kaos.

Vad är viktigast att förändra om svensk skola ska bli bättre?

– Jag skulle säga både kunskapssyn och bedömningssystem, för de är sammanflätade. Bedömningssystemet bygger på den kunskapssyn som blev dominant på 1990-talet och som sedan har förstärkts genom flera läroplaner. Om man reformerar läroplanen och befriar skola och lärare från den konstruktivistiska kunskapssyn som fjättrat utbildningssystemet så länge, vore en det en välgärning.

– Det innebär att öppna upp lärarutbildningen för kognitionsvetenskaplig forskning: en lärare behöver förstå och veta hur lärande faktiskt går till, inte i en drömsk teorivärld, utan i människors, barns, hjärnor. Svensk skolpolitik, och lärarutbildningen, drev under lång tid hårt på arbetsmetoder och undervisningsmetodik som är direkt ogynnsamma för elever som mest behöver de strukturer som skolan ska ge.

Fokus i den politiska debatten ligger just nu vid friskolorna. Vad betyder de för skolans som helhet?

– De förstärker en del av problematiken eftersom de bidrar till en skiktning. Möjligheten att välja friskola gör att det finns fler starka i elever i vissa skolor medan det blir fler elever med behov av stöd i andra. Friskolesystemet försvårar också kommuners möjlighet att planera och ha framförhållning när det gäller till exempel vilket elevunderlag man kommer att ha.

– Men den tyngdpunkt som vissa partier ligger vid friskolan kan jag inte hålla med om. Det är en del av problemet men det är inte kulan som kommer lösa skolans alla problem. Den övervägande majoriteten av alla elever finns fortfarande i kommunala skolor.

Hur skulle du vilja att den politiska debatten förändrades?

– Alla partier borde försöka vara mindre enögda. Jag förvånas generellt över att partierna alltid tycks välja bara en tolkning av skolans problem och sedan blundar de för alla andra komponenter som spelar roll. Då ställer jag mig frågan om politikerna verkligen har förstått och tagit del av hur kunskapsresultaten ser ut, eller hur lärarnas arbetsmiljö ser ut. Jag tycker att skolan är ett för viktigt politikområde för att politikerna bara ska kunna ta upp en aspekt.

Hur reagerar pedagogerna med ett mer konstruktivistiskt synsätt på din kritik?

– Man kan fråga sig varför det är så få andra skolforskare som hörs och syns i debatten om vad som felar med svensk skola. Vad är de rädda för? Har de något att dölja eller har de argument för den kunskapssyn de så länge har försvarat? I så fall tycker jag att det är på tiden att de lägger fram dessa och upplyser allmänheten. Eller så är det så att vi som är kritiska har rätt. (SNB)

Mathias Bred

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.