Varje år tvingas flera hundra barn från sina hem trots att barnkonventionen understryker varje barns rätt till ett tryggt boende. En av familjerna som drabbats är ensamstående mamman Anna från Karlstad som NWT skrivit om. Men svensk lagstiftning fortsätter att sätta hyresvärdens ekonomiska intressen först, skriver Fredrik Aldmo.
I FN:s barnkonvention står det att varje barn har rätt till ett tryggt boende och vid åtgärder som påverkar barn ska barnets bästa alltid prioriteras. Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen även en del av svensk lagstiftning, för att synliggöra barnets rättigheter och skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt. Det innebär att lagen nu kan åberopas direkt i domstol.
Men hur ser det ut i domstolarna? För att undersöka hur barnkonventionen har tillämpats sedan den blev svensk lag har Unicef Sverige granskat domar från år 2020. Inte i ett enda fall har domstolen dömt ur ett barnrättsperspektiv. Inte ett enda.
I dag finns en utbredd bild av att barnfamiljer i Sverige aldrig vräks och att det finns ett bra skyddsnät som fångar upp de familjer som står utan ett hem. Denna bild är en illusion. Det är Karlstadfamiljen ett bra exempel på.
Så skriver du en debattartikelEnsamstående mamma Anna, elvaåriga Tim som sitter i rullstol och hans storebror Anton är en av alla familjer som lever i hemlöshet. De är en helt vanlig familj, men när Anna blev långtidssjukskriven och fick leva på sjukpenning försämrades hennes förmåga att betala hyran. Hyresvärden ställde ett ultimatum där Anna fick välja mellan att säga upp lägenheten eller vräkas.
Rädslan för att bli vräkt från sitt eget hem och en förhoppning om att få hjälp med boende av myndigheter gjorde att Anna själv valde att säga upp lägenheten, ett beslut som Anna idag ångar. Snart ett år senare står hon fortfarande utan ett boende – ett svek från samhället i stort.
Även om Anna själv valde att flytta från sitt hem är familjens fall ett tydligt exempel på hur barnperspektivet inte tillämpas. Om familjen ägt sin bostad istället för att hyra hade de haft ett bättre skydd, och inte riskerat att förlora sitt hem lika lätt. Att de som äger sin bostad har ett bättre skydd är en lucka i lagstiftningen som drabbar de mest utsatta i samhället.
När det kommer till hyresrätter skiljer sig nämligen svensk lag i jämförelse med många andra länder. I Sverige går inte barnkonventionen före åsidosatta förpliktelser, som vi kallar det på juridiskt språk. Det kan handla om att man har missat betala hyran, som det handlade om i Annas fall. Domstolarna väljer istället att följa praxis som innebär att hyresvärdens ekonomiska intressen ställs framför barnets lagliga rätt till ett tryggt boende.
Vi ifrågasätter inte hyresvärdens rätt att få sina hyror betalda, vi ifrågasätter varför barn överhuvudtaget blir vräkta från sina hem när de enligt svensk lag, och barnkonventionen, har rätt till ett tryggt boende. För att få till en förändring behövs ett tillägg i den redan existerande lagen som ser till att inget barn, oavsett omständigheter, blir vräkt.
Förutsättningarna måste vara likvärdiga för alla barnfamiljer, oavsett om du bor i hyresrätt eller äganderätt. Barnkonventionen ger sken av att alla barn har rätt till ett tryggt hem, praxis har visat att lagen inte fungerar. Lagstiftaren måste göra om och göra rätt. Inget barn ska riskera hemlöshet på grund av otydlig och vek lagstiftning.
Fredrik Aldmo
Jurist och kompetensansvarig inom fastighetsrätt, Familjens jurist