Daniel Persson: Den ljuva kränkthetens tid

Signerat
PUBLICERAD:
Zoe Kravitz och Robert Pattinson i en scen från The Batman.
Foto: Jonathan Olley/Warner Bros. Pictures via AP
Politiken har i stället tillåtits att bre ut sig på kulturens helgade marker. Den pekar med hela handen och kräver att bli åtlydd, skriver Daniel Persson.

I förra veckan hade storfilmen The Batman premiär på strömningstjänsten HBO Max. Nu kan ännu fler se den och bli brutalt besvikna. Det vore åtminstone en rimlig reaktion. Filmen är ett stort misslyckande på nästan varje punkt. Den är en skamlös och blek kopia på Christopher Nolans The Dark Knight från 2008 men klarar inte ens av att berätta en sammanhängande historia.

När kriget startade stod det snabbt klart att Warner Brothers inte skulle visa The Batman i Ryssland. Efter att ha sett filmen på bio insåg jag att ryssarna nog drog det långa strået där.

The Batman må vara ett hån mot såväl huvudkaraktären som gemene åskådare, men vi behöver underhållning. Inte minst så i dessa dystra dagar där pandemi har bytts mot våldsamt krig. Precis som den katastrofala storfilmen kommer dock även räddningen från DC Comics. Peacemaker är en spinoff-serie från förra årets acceptabla film The Suicide Squad. Och den är nästan perfekt.

Huvudrollen spelas av wrestling-stjärnan John Cena och är milt uttryckt något av en antihjälte. Hans far är en vitmakt-superskurk vid namn White Dragon. Uppfostran har lämnat stora sår. Peacemaker är inte sin far, åtminstone inte avsiktligt. Men han är en riktig skitstövel, av en sort man inte träffar på så ofta längre.

I någon mening är han som en övervintrad tonåring. En Peter Pan som har misslyckats med barndomens stora uppgift: att växa upp. Hans värld består av vapen och våld. Han har ett libido som skulle ha räckt till en bataljon och en orubblig tro på sin egen manlighet. Han är den sorts snubbe som är övertygad om att lesbiska finns eftersom de inte har träffat honom än. Han är extremt okänslig inför andra människors känslor och drar sig aldrig för att leverera elaka och sarkastiska stick mot andra.

Men framför allt är han rolig. Och det är okej, eftersom han faktiskt vill väl. Publiken har inte något annat val än att gilla denna otroligt välspelade mobbande, sexistiska och våldsfixerade idiot. Och det är otroligt befriande. Peacemaker erbjuder den sorts katarsis som bara antihjältar förmår. Och vi behöver det.

Förmågan att skratta åt något bara för att det är roligt håller på att utrangeras ut vår kultur. Så kan det nog alltid sägas ha varit förstås. I någon mån. Men då har det vilat på elitistiska kulturella och estetiska premisser. Etablissemanget har inte uppskattat vissa kulturuttryck eftersom de inte har ansetts raffinerade nog. Exempelvis buskishumorn har ju alltid betraktats som ett lantisfenomen för människor som bara knappt klarar av att tvätta sig själva. Man ansåg helt enkelt att Thalias tilja fordrade en viss konstnärlig kvalitet. Det kan naturligtvis ha en hel del uppfattningar om.

Vad som nu har skett är dock ett skifte bort från kulturella bedömningar. Politiken har i stället tillåtits att bre ut sig på kulturens helgade marker. Den pekar med hela handen och kräver att bli åtlydd. Man får inte skratta åt vad som helst. Om någon tar illa upp och blir kränkt har man agerat fel. Detta gäller särskilt om den kränkta kan inordnas i de intersektionellt beslutade utsatta grupperna – huvudsakligen alla som inte är vita män.

Och det förstås, kränkningar kan vara både avsiktliga och oerhört sårande. Det har inte minst påskens uppvisningar i revolutionärt våld påmint om. Men förr skulle vi inte ha utgått ifrån att den kränktes önskemål måste äga företräde. Många har höjt rösten för blasfemilagar, i ett av världens mest sekulära länder. Vi bör hålla hädelsens konstart högt. Inte minst för de utsatta gruppernas skull. Yttrandefrihet har alltid gagnat folket mer än makten.

Men vi måste också lära om. En anklagelse är bara det, den måste ledas i bevis. Annars är den inte värd något alls. Därefter måste rimligheten i det hela utvärderas. Nu sker varken det ena eller det andra. Moderate riksdagsledamoten Hanif Bali hamnade nyligen i hetluften, igen, efter att på Twitter ha lagt ut en satirbild föreställande V-politikern Ali Esbati iförd en ap-dräkt.

Det bara antogs vara rasism, men ingen förklarade varför det skulle vara det. Som Torbjörn Elensky skrev i SvD Kultur (20/4) är apan en symbol som har följt människan genom tiderna och på inget sätt givet rasistisk. Men om vi utgår från att alla anklagelser är sanna spelar det ingen roll. Vi blir ett dummare samhälle för varje dag.

Ingenting blir förstås bättre av att slå på tv:n och se The Batman. Men Peacemaker skulle faktiskt kunna höja toleransnivån ett snäpp samtidigt som man får dra på smilbanden.

Daniel Persson

Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.