Spelad upprördhet mot Ebba Busch

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ebba Busch (KD) väckte frågor.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Så var det dags igen. Att vända bort debatten från ett besvärligt område till det mer hemtama för en icke föraktlig del av Sveriges proffstyckare. För det är bara alltför enkelt att medvetet spela upprörd över några lösryckta ord från Ebba Busch (KD) än att prata om de våldsamma upploppen i våra utanförskapsområden.

Debatten efter kravallerna under påskhelgen i flera svenska städer kom mer att handla om yttrandefriheten och om det ens skulle vara tillåtet med vissa yttringar, som att bränna koraner, än om själva upploppen. Bara det är ett underbetyg, men i och med att det ändå rörde en av våra mest omhuldade friheter – att kunna få säga vad vi tycker – var det ändå en del som skruvade besvärat på sig när de i praktiken förespråkade stora inskränkningar.

Men för att hoppa på en kristdemokratisk partiledare finns inga behov av att skruva besvärat på sig. Det gör man gladeligen utan problem. Därför blev partiledaren Ebba Busch en tacksam måltavla när hon i Ekots lördagsintervju (23/4) ställde den retoriska frågan om varför det var hundra poliser som skadades, och inte hundra av islamisterna, de kriminella och upprorsmakarna. Hon frågade också varför polisen inte sköt skarpt.

Då tog det hus i helsicke. Menade verkligen Busch att polisen skulle ställt till en veritabel massaker med verkanseld mot stenkastande demonstranter? För så fungerar det med den högst oädla konsten att medvetet missförstå. För så enfaldiga kan väl knappast kritikerna ha varit att de själva trodde på sin egen fultolkning? Det är en spelad upprördhet man använder som ett politiskt vapen mot en politiker man ändå ogillar.

Det borde vara självklart vad det var Busch menade med sitt uttalande. Polisen skall ha våldsmonopol men ändå var det de som fick ge sig och retirera för huliganer med mord i sinnet. Polisen har både rätt och skyldighet att använda våld, inklusive med sina skjutvapen, för att freda allmänheten, sig själva och sina kolleger. Frågan om verkanseld är därför högst berättigad.

Att Polisen saknar vissa medel för att komma till rätta med upploppssituationer var själva poängen med Buschs retoriska fråga, Det är ett för långt gap mellan batong och pepparsprej å ena sidan, och tjänstepistolen å den andra. Ett gap som skulle kunna fyllas med till exempel vattenkanoner och gummikulor. Det är det vi borde diskutera, inte om Busch vill att polisen vill ställa till med blodbad.

Hela den här cirkusen är ägnad åt att vända bort våra blickar från själva upploppen, dess orsaker, dess aktörer och den uppvigling som skett. Nu kommer justitieministern Morgan Johansson (S) undan alla besvärliga frågor eftersom alla istället fokuserar på Buschs uttalande. Och det tas förstås tacksamt emot av S-regeringen.

Visst kan man säga att Busch gjorde ett ovarsamt uttalande och att hon borde tänkt sig för. Detta hörs även från borgerligt håll. Varför bjuda sina politiska motståndare på det här? Men varför är det alltid högern och de borgerliga som måste väga sina ord på guldvåg, och inte vänstern?

Från vänster hörs regelmässigt de mest bisarra saker, men ingen utanför en snävare krets folk till höger höjer ens på ögonbrynen. Det beror på att det finns en mycket stor acceptans hos kommentariatet för olika vänsteryttringar, även ganska extrema och även om de kommer från etablerade tyckare, och därför blir det ingen sak av det. Men likväl är det oerhört tröttsamt och fördummar debatten.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.