Erik placerades felaktigt i särskola: ”Jag är rädd för framtiden”

Grundskolan började i en vanlig klass och avslutades i en vanlig klass.

Men åren däremellan har gjort att Erik Dahlström, 26, nu är rädd för framtiden.

För NWT berättar han om åren som felplacerad i särskola och vad som driver honom.

Han har nära till skratt, Erik Dahlström. Även om det är en jobbig tid av livet han delar med sig av.

I förra veckan fick han en ursäkt av Arvika kommun för att han felaktigt blev placerad i särskola under sex läsår. Detta efter att i mars, via sitt juridiska ombud, lämnat in ett skadeståndskrav till kommunen.

– Det var ändå en lite tuff tid, sammanfattar han skoltiden med ett snett leende.

Men vi tar det från början.

Skolgången började som för de allra flesta, i den vanliga kommunala grundskolan.

Men helt lik de övriga kamraterna var han inte. Han sitter i rullstol på grund av en medfödd skada – cerebral pares. Men som tur är, säger Erik, så stannade skadan från midjan och neråt. Därtill har han en hörselnedsättning.

– Det gjorde att jag i princip inte lärde mig någonting, utan jag fick flytta runt i klassrummet för att komma närmare fröken. Men det hjälpte inte heller. Då gjordes en utredning som visade att jag hade en lätt minimal utvecklingsstörning. Då blev jag direkt inskriven i särskolan.

Tror du att dina skador hade någon inverkan på att du placerades där?

– Det är något som jag har försökt fundera på senare under utredningen. Var jag ändå ett lätt byte? Jag satt i rullstol, jag hade en hörselnedsättning. ”Det är klart han ska gå i särskola.” Men det är inget jag kan svara på.

Men där och då, när ni fick beskedet, så var det inget konstigt med det?

– Mamma och pappa litade på systemet och trodde att skolan och psykologen hade rätt. De tyckte kanske att det var underligt att jag skulle gå i särskola, men det övervägde att skolan tyckte att jag behövde det.

Han säger att det blev en liten självklarhet att han skulle börja där.

– Men jag vet inte om det var tveksamt för dem, men det blev en normal vardag.

Åren i särskolan beskriver han som en tid när det psykiska måendet tog stryk.

– Jag blev psykiskt mobbad och jag tyckte inte att jag passade in. I skolan var jag tystlåten och när jag kom hem sket jag i skolan och försökte stänga av det som hände där.

Tids nog säger Erik Dahlström att han tänkte ”jaha, det är väl här jag ska vara ändå” och försökte rätta in sig i det. Men i bakhuvudet snurrade hela tiden ett ”Erik, du platsar inte in här, du ska inte gå här”.

Försökte du forma dig så du skulle passa in?

– Lite grand kanske. När jag blev lite äldre så var jag hos rektorn då och då och försökte förklara att jag inte platsar in på särskolan. ”Jag trivs inte här”, sa jag men han tyckte att jag trivdes och då försökte jag ställa mig in i det.

Så vad du sa bet inte på dem?

– Nej, precis.

Kontakten med de gamla klasskompisarna blev sämre, i den nya klassen var det som nämnt svårt att passa in och Erik tar åter upp den psykiska mobbningen.

– Det förstörde så mycket, det fanns ingen arbetsro. Det är först efter skolan som jag lärde mig saker. För där lärde jag mig inte så mycket, säger han och skrattar till.

– Jag minns en händelse där det var en elev som fick ett utbrott. Jag klarade inte av situationen och tog mig ut från klassrummet. Sedan kom läraren och sa: ”Vad bra att du gick ut.” Att jag gick ut? Det var ju han som skulle ut! Det fanns ingen logik. Det är många såna smågrejer som kommit upp nu, hur sjukt det var.

Försökte dina föräldrar att få skolan att förstå?

– Som sagt, jag var tystlåten så jag berättade inget om skolan för dem. Men en gång fick de reda på det genom skolans dagbok. Då hade jag blivit så fruktansvärt förbannad och rullat efter en person i full fart och tryckt upp honom mot väggen och sa: ”Nu får det vara bra, jag orkar inte mer.”

Efter det fick föräldrarna också prata med rektorn, men inget hände. Jo, Erik flyttades till en annan skola, men då flyttades mobbarna efter. Erik skakar på huvudet.

Men så, i slutet av årskurs åtta, begärde Erik Dahlström på eget bevåg, en ny psykologundersökning. Den gav ett helt annat resultat.

– Den visade tydligt att jag inte haft och aldrig kommer att ha en utvecklingsstörning. Efter det blev jag direkt förflyttad till vanlig grundskola inför årskurs nio.

Grundskolan avslutades således som det börjat, i en ”vanlig” klass, men:

– Mamma och pappa ville att jag skulle få hjälp att klara grundskolan och ville ha en utbildad pedagog som kunde hjälpa mig, men det enda jag fick var en ung tjej som gått ur nian. Jag gick ut med ofullständiga betyg.

– Jag gick individuella programmet på gymnasiet, men jag var så skoltrött så jag hoppade av efter ett tag.

Här börjar också processen för att ta reda på vad som gått fel.

– Familjen kände att jag behövde en upprättelse och pappa drevs av att det begåtts fel och det som hänt mig skulle inte behöva hända andra.

När det stod klart för Centrum för rättvisa och deras jurister att inte bara Erik utan även många andra barn drabbats av bristande rättssäkerhet vid särskoleplaceringar tog de sig an fallet. Erik Dahlström säger att man arbetat med fallet under ungefär tre år. Nu är det som sagt i mål.

Den 11 april ringde det i Eriks telefon. I displayen fanns ett nummer med Arvikas riktnummer. När han svarade fanns kommunalrådet Peter Söderström i andra änden.

– Han ringde och berättade att jag skulle få en ursäkt och de pengar jag begärt. Vi hade ett bra samtal. De hade läst alla handlingar och det lät på honom som att han förstått att det verkligen hade gjorts fel.

Hur mycket tid och kraft har det tagit för dig?

– Tid och kraft… Det har ändå drivit mig framåt. Jag ville verkligen få en ursäkt av Arvika kommun. För de har gjort fel och jag ville att frågan skulle väckas om hur sådana här beslut ska fattas. Jag vill inte någonsin att det ska bli så fel igen. Jag vill vara en drivkraft för andra. Man kan inte grotta ner sig utan man måste försöka gå vidare i livet.

Men kände du någon gång att ”Nej, det är inte värt det”?

Svaret kommer reptilsnabbt:

– Nej.

Du vill vara en drivkraft, men vad gör att du har orkat och orkar fortsätta?

– Det är många faktorer som spelar in. Jag har en underbar fru, Sofia, och en hund, en cavalier king charles spaniel som heter Charlie. Mamma och pappa har stöttat mig och pappa har hjälpt mig att komma till Centrum för rättvisa. Utan honom vet jag inte vart jag hade kommit, om jag ens tagit kontakt med någon. Så jag är jätteglad att han hjälpt och stöttat mig. Och utan Centrum för rättvisa hade det inte blivit nåt.

– Utan mina jurister hade det inte gått. De tog fram stora buntar med handlingar om mig och varför jag hamnat i särskolan. Det visade sig att Skolinspektionen hade kollat på mitt fall och det visade sig tydligt att beslutet att placera mig i särskola fattades på ett bristfälligt underlag.

Den här tiden måste ha format dig, vad känner du att du har missat?

– Det jag har missat är en utbildning. Jag vet inte vad jag hade velat göra, men jag vet att jag aldrig kommer att sätta mig i skolbänken igen. Det skulle jag inte klara, säger han och skrattar lätt.

Utanför skolan då?

– Kompiskretsen skulle jag säga. Jag hade vissa kompisar, men inte så många som man hade haft om man gått vanliga skolan.

Har du kunnat vara Erik Dahlström fullt ut?

– Hur är han? svarar han och skrattar.

– Ja, som sagt, skolan har funnits med mig, men det har inte stoppat mig. Det har bara stoppat mig från att söka vilket jobb som helst. Men jag är ju Erik.

Hur hittar du lugnet? Du känns inte som en person som blir arg.

– Nej, det som hänt har hänt. Jag är arg på systemet så klart, men vad mer ska jag göra? Som jag sa, man kan inte grotta ner sig i saker utan man måste leva vidare.

Vi kommer in på framtiden, något Erik är rädd för. I dag kör han skolbuss, men tids nog kommer han få söka ett annat jobb. Hans skada gör att höfterna slits ut på grund av spastiska muskler. Värken tilltar.

– Jag har alltid varit rädd för framtiden, eftersom jag sitter i rullstol. Nu kan jag gå korta sträckor men det vet man inte i framtiden. Mina höfter är i princip helt körda.

– Hittills har det ändå gått väldigt bra för mig, men jag är rädd för framtiden eftersom jag inte har någon utbildning. Att finna ett anpassat jobb kommer att bli tufft.

Av kommunen fick han utöver en ursäkt även 250 000 kronor.

Vad ska du använda dem till?

– Ett långsiktigt sparande, eftersom jag är orolig för framtiden. Det blir inte kortsiktigt, utan jag är bara glad att jag fått en upprättelse och någon form av kompensation. Det känns fantastiskt!

Är det här ett avslutat kapitel nu?

– Det blir det, för jag vet inte hur det ska drivas vidare. Det jag vill är att det ska bli en fråga som kan få föräldrar att tänka till en extra gång om ens barn ska gå i särskola.

– Men framför allt att det ska nå kommun, lärare och rektorer så att de verkligen ska skärpa till sig. För det jag tycker är konstigt är att utbildade lärare tolererade det jag var med om. Såg att det fanns personer som mobbar. Att ingen agerade och gjorde nåt. Det är sådana funderingar jag får nu. Hur tänkte de? Tänkte de inte någon gång att jag inte skulle vara där? Att jag inte passade in? Men det är väl frågor man aldrig kommer att få svar på.