Karin Broos prisas: ”Det finns ingen hundraprocentig idyll”

För konstnären Karin Broos har Östra Ämtervik blivit hennes fasta punkt i livet och Värmland ett landskap hon prisar.

– Jag skulle inte kunna leva utan att ha min plats här, säger hon.

Nu prisas hon själv av Värmlands konstnärsförbund, med förbundets finaste stipendium.

Värmlands konstnärsförbunds Åke Nerman-stipendium tilldelas i år Karin Broos. Det delades ut i samband med förbundets årsmöte i Karlstad på lördagseftermiddagen.

– Jag blev så överraskad. Det var inget jag tänkt på, så det var jätteroligt och väldigt överraskande, säger Karin Broos.

Man skulle kunna tro att ett stipendium inte betyder så mycket för en konstnär som är så väletablerad, men Karin Broos är genuint glad.

– Jo, det gör det! Och när det är lokalt, är det också väldigt roligt, säger hon.

Bland tidigare mottagare av detta stipendium finns bland andra Gunvor Nelson (2010), Lena Cronqvist (2014), Ingalena Klenell (2016), Lars Lerin (2017) och en viss Marc Broos (2011). 2021 var det Henric Westlund som fick ta emot priset.

”Så rotad här”

Nu skrivs Karin Broos in i raden och även om hon är född i Uppsala och växte upp i Linköping och Malmö, är hon en i hjärtat värmländsk konstnär. Hon konstaterar att hon bott den största delen av sitt liv i Värmland.

– Det är ju min fasta punkt. Jag skulle inte kunna leva utan att ha min plats här. Jag känner mig så rotad här i Värmland.

Men du målar inte uppenbara Värmlandsmotiv?

– Nej, men ändå, känslan är härifrån. Jag skulle känna mig väldigt rotlös om jag skulle bo någon annanstans, säger hon.

Hon berättar att hon fått frågan ibland om hon skulle vilja komma och bo och arbeta på andra ställen några månader. Sådana stipendier finns, men:

– Det känner jag inte ett dugg för!

”Något drar en tillbaka”

Hon konstaterar med glädje och kanske också viss förvåning att två av döttrarna också valt att flytta tillbaka till Värmland.

– De har också känslan av att det är något här som drar en tillbaka. Det är naturen och sen är det någon viss anda i Värmland som skiljer sig från andra län. Det säger folk som kommer hit också.

Fryser ögonblicken

Konstnärsförbundet framhåller i motiveringen att Karin Broos bilder bär på stämningar och minnesbilder från vardagen.

– Det är jätteviktigt! En del säger att ”du målar din familj och dina döttrar”. Jag har inte minsta tanke på att det är mina döttrar jag använder som modeller ibland. Det är stämningar, situationer och vissa ögonblick som uppstår och jag vill frysa fast dem, säger hon.

Hon framhåller att det ofta är just i vardagen sådana ögonblick uppstår.

– Det är jätteviktigt att det inte är poserande bilder. Det fungerar inte. Det måste vara något som är äkta. Jag tar mycket bilder, men bara de bilder som fångar när de som fotograferas inte är medvetna om det ögonblicket fungerar.

Idyll och motkänsla

Ofta är det kvinnor i hennes bilder och ofta handlar den där stämningen om något som brukar beskrivas som vemod, eller rentav melankoli, även om det också ser ut som en idyllisk scen.

– Det handlar mycket om att verkligen vara i stunden och i de ögonblicken. Även om det ser idylliskt ut ibland, måste det finnas en motkänsla. Det finns ingen hundraprocentig idyll, säger hon. När det är som allra vackrast, är man också som mest medveten om att allt kan förändras väldigt snabbt.

I hennes bilder finns just den känslan: att bakom det ljusa och idylliska lurar något mörkt och hotande.

En dörr på glänt

– Det måste finnas både och. Blir det bara det ena, blir det tomt, säger hon, men lämnar också en dörr på glänt för att varje betraktare förstås ser sina egna bilder i hennes målningar.

– Man tolkar efter vad man själv har i sin ryggsäck. En del är så känslomässigt avstängda att de bara tittar på vad det föreställer. Någon kan säga att ”det ser ut som min dotter”.

Precis som i Karin Broos bildvärld smyger sig också i hennes vardag, på hennes plats i livet där hon trivs så gott, in helt andra känslor just nu. Kriget i Ukraina sätter spår.

– Man kan inte hålla det ifrån sig. Man har som en klump i magen, säger hon och berättar om dottern Stella, som fått kontakt med och tagit emot en ukrainsk konstnär nu och hennes barn.

Stor hemlig utställning

Samtidigt måste också vardagen få gå vidare. Hon arbetar för fullt hemma i ateljén just nu med ett specifikt mål:

– Det är sånt jag inte får avslöja... men jag har en stor utställning på gång. Den öppnar om ett år, säger hon.

Han är årets utropstecken

Ytterligare ett stipendium delades ut av Värmlands konstnärsförbund vid lördagens årsmöte på Värmlands museum. Utmärkelsen ”Årets utropstecken” går till fotografen Staffan Jofjell, Ransäter.

För honom kommer utmärkelserna tätt just nu. Nyligen utsågs han till en av Värmlands konstförenings två Thor Fagerkvist-stipendiater för 2022. Nu får han också utropstecknet, ett pris som instiftades till förbundets 100-årsjubileum 2019.