I Värmland får alla ligga!

Den värmländska humorn intog huvudstaden förra veckan. Igen. Den gjorde det med sin version av Den Skenbart Godmodige och Den Skenbara Avgrunden – alias Johan och Björn.

Och ingenting var sig riktigt likt längre.

Johan Östling och Björn Ling hade föreställning på Rival i Stockholm och de hade knappt intagit scenen på skärtorsdagen innan en pigg kvinna, ganska nära bäst före-datum, vrålade ”Hej knekt” eller om det möjligen var ”Hej knäckt”. Kul, tyckte ju jag i alla fall. Kvinnor kan. Kvinnor kan märkas.

Även i huvudstaden.

Johan och Björn har ju ett enormt CV av värmländsk humor. Både den svarta och den ljusa. De har burit hur många tv-serier och filmer som helst. Jag glömmer aldrig när jag såg Smala Sussie på bio i Arvika och hade skrattat mig kaffelila åt all skymningshumor om vad som händer i de värmländska garagen och brukssamhällena.

Ulf Malmros och Tuva Novotny låg bakom filmundret, den var vansinnigt rolig och man kunde skratta både med och åt det värmländska kynnet.

När jag gick ut från Palladium i Arvika sken jag som en sol i Karlstad. Det gjorde inte kidsen runt om mig. Inte en enda Arvikafjårtis log, så långt ögat nådde.

– Vad var det som var roligt med dä där, sa en tjej till en kille. 16 båda, typ. Känslig ålder. Jag insåg att filmen skildrade bildrömmande kids i Värmland som jag älskade att se dem, men som de själva inte alls ville se sig. Molkom revisited, typ. Molkom noir. Ömhet utan bevis.

Björn och Johan var med i den filmen. Pölsa och Micke Tretton. Briljanta. Sen var de med i Ack Värmland – tv-serien som verkligen borde få en fortsättning men som aldrig lär få en fortsättning. Saknar den varje dag.

Där var de valhänta och bedårande. Lite korkade – och mycket briljanta. Problemlösare. Problemskapare.

Johan och Björn har personifierat Värmland inom svensk drama. På gott och ont. Men aldrig utan hjärta.

Johan har dessutom blivit stor tv-stjärna ihop med Tina Nordström i Hela Sverige bakar i TV4. Det kan ingen ta ifrån honom. Snart bli det väl Let’s Dance också. Eller – hemska tanke – Masked singer.

Nu har de åkt på Sverige-turné med sin egen show. Två medelålders män sjunger och pratar varmblodigt om hur det är att vara just medelålders män som plötsligt finner sig sitta i en bil och sjunga Habibi a la Dolly Style inför skräckslagna barn och ingifta och praktiskt tagit inför barnbarn.

Årets roligaste skräckscen.

Föreställningen heter Värmländsk voodoo och det säljer ju så klart biljetter som smör. Häromåret reste Klas Hallberg på turné med föreställningen Mindfulness på värmländska och sålde ut halva universum. Voodoo är ju ännu mera spännande. Och mycket riktigt; Johan börjar med att förklara det universella i att alla vill vara värmlänningar. Alla vill vara en del av den där magiska brygden som innehåller så många möjligheter till självförverkligande och skön självförnekelse.

Det slutar med att han helt skamlöst hyllar den speciella möjligheten som en värmländsk sommarnatt är:

– Alla får ligga.

Så säger han faktiskt. Hela Sverige rodnar. Hela Stockholm peakar. Alla vill till Värmland. Alla får ju ligga.

Så där rullar det på med den hypervärmländska voodoon. Hela skamlöst och stundtals fullständigt lögnaktigt, så klart. Där finns ljuvliga prator om hur man kan hamna på tekniskt gymnasium i Karlstad fast man är sämst i hela skolan på kemi, fysik och matte och hatar allt vad cosinus heter (vem gör inte det…?).

Där finns prator om vådan av att köpa ett begagnat marsvin där det varken går att fastslå vad som är fram eller bak och därmed ska bajsa eller äta ekologiska pellets. Innan de skenbart ömhetstörstande barnen tröttnar på den efter en kvart.

Där finns mammor som bjuder på äppelmos fast ingen vill ha äppelmos. Eller första kärleken med en sorts Anna-Christine Karlsson som ingen voodoo i världen skulle hjälpt Johan att få hänga med. Alla får ju trots allt inte ligga – ens i Värmland.

Speciellt älskade jag invävandet av den mest ironiska voodoo-låten i världen – Lionel Richies ”Say you, say me”. Varför den är ironisk kan jag inte berätta för er, utan att ni måste äta upp den här tidningen sen, men lyssna bara på den så förstår ni. Eller tala med era fjårtisar. Eller försök dansa till den. Eller försök ligga.

Skrattade folk i den kräsna huvudstaden? Ja.

Grinade folk? Ja.

Blev de uppfyllda av den värmländska mysvoodoon? Skulle tro det.

Vore jag tv-chef skulle jag ge Björn och Johan en egen tv-serie. Utan särskilt mycket bak eller tanke. Eller baktanke.

Bara två medelålders män som berättar om livet i voodooriket Värmland.

Och framförallt; alla skulle få ligga.