Henrik L Barvå: Inte så dolt att det inte kan upptäckas

Teknik och vetenskap
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Charlie Duke vandrar på månen.
Foto: John Young/Apollo 16/Nasa

Apolloprojektet

Apollo 16 var den näst sista månlandningen och färden gick till en region man hoppades skulle ge fler ledtrådar om månens ursprung.

Medan astronauterna körde månbil på månen så skrev Nasa-geologen Farouk El-Baz följande på en svart tavla i markkontrollen: "Det finns inget som är så långt borta från oss att det är utom räckhåll, eller så dolt att vi inte kan upptäcka det." Det var ett citat från filosofen René Descartes, och passande nog så befann sig just då två månfarare i ett höglandsområde på månen uppkallat efter Descartes.

Det var John Young, som var befälhavare, och nykomlingen Charlie Duke. Young var veteran, med två Gemini-färder bakom sig, och en månfärd – generalrepetitionen med Apollo 10. Senare skulle han slå rekord i att ha flugit med tre olika typer av rymdfarkoster när han blev den första att flyga rymdfärjan. Duke var flygvapenpilot och han blev med sina 36 år den hittills yngste att gå på månen, vilket också blev hans enda rymdfärd.

Kvar i omloppsbana fanns Ken Mattingly, som stoppats från den olycksdrabbade Apollo 13 två dagar innan uppskjutningen sedan han exponerats för röda hund (från Duke), men som nu fick sin chans. Mattingly skulle likt Young sedan flyga med rymdfärjan två gånger. Medan Young dog 2018 lever Duke och Mattingly ännu.

Områdena runt kratern Descartes och de andra högländerna hade ljusare albedo än månens "hav" och geologerna trodde att det berodde på att de hade formats av vulkanisk aktivitet. Därför beslöt rymdflygstyrelsen Nasa att en av Apollofärderna skulle skickas dit för att samla prover.

Den 16 april 1972 sköts Apollo 16 upp från Kennedy Space Center i Florida. Under den tre dagar långa färden skedde några mindre missöden. Färgflagor lossnade från månlandaren, som fått namnet Orion efter stjärnbilden. Och Mattingly, som var pilot på kommandomodulen Casper, som fått namnet efter det snälla tecknade spöket, fick manuellt justera styrsystemet med hjälp av solen och månen sedan positionsbestämningen upphört.

Men det största problemet uppstod när Casper och Orion separerat i omloppsbana runt månen. Då upptäckte Mattingly att reservsystemet till servicemodulens raketmotor, som skulle ta dem hem till Jorden igen, vibrerade när den sattes i gång. Ett tag såg det ut som månfärden skulle få ställas in, men efter sex timmars försening gav markkontrollen i Houston klartecken. Eventuella vibrationer skulle dränkas av raketmotorns kraft.

Så den 21 april kunde Orion landa i Descarteshögländerna – i dagarna precis för 50 år sedan. På grund av förseningen fick Young och Duke först en vilo- och sovperiod istället för att ta sin första månpromenad. Den första uppgiften på månytan var att lasta av och sätta upp diverse utrustning, som månbilen, instrumentpaketet ALSEP och ett ultraviolett teleskop. Dessvärre råkade Young i den otympliga rymddräkten snubbla på en datakabel till värmeflödesexperiment, som fick överges.

Den första färden med månbilen gick bland annat till kratrarna Flag och Plum. Där plockade de upp den största månsten som någonsin tagits med från månen, den 11,7 kilo tunga Big Muley, som fick sitt namn av Bill Muehlberger, en geologiprofessor som hjälpt till att träna astronauterna. Dagen avslutades med ett litet rally med månbilen för att testa dess prestanda.

Den andra dagens utfärd gick söderut mot berget Stone mountain, där astronauterna fick ta sig upp för en sluttning med 20 graders lutning. Där fick de en magnifik utsikt över den stora kratern South Ray. Sedan besökte de några fler kratrar. På väg tillbaka mot månlandaren havererade månbilens navigationssystem, så de fick navigera manuellt.

På den tredje och sista dagen gick färden norrut, till randen av North Ray, som med sina 1 kilometer i diameter är den största krater människan besökt, vid berget Smoky mountain. Där fann de också en klippa, stor som ett fyravåningshus, och som döptes till House Rock. Platsen låg hela 4,4 kilometer bort från månlandaren.

I närheten fanns också Shadow Rock, där de tog markprover från en plats som legat i permanent skugga i miljarder år. När de sedan körde utför en sluttning satte de hastighetsrekord för månbilen med 17,1 kilometer i timmen.

Redan tidigt under månpromenaderna stod det tämligen klart att geologerna hade fel när de trodde att högländerna bildats av vulkanisk aktivitet. Det var samma typ av material som i lågländerna och som bildats under eoner av meteoritnedslag. Man hade helt enkelt för mycket förutfattade meningar utifrån hur Jordens geologi fungerar. Nu var detta inget nederlag utan man kunde helt enkelt stryka en teori om månens historia.

Den sista månpromenaden fick förkortas för att de skulle hinna skjutas upp och docka med kommandomodulen, vilket skedde den 24 april. Under tiden Young och Duke varit på månytan hade Mattingly cirklat runt månen, gjort observationer och tagit bilder. Tyvärr var det en hel del krångel med Caspers kameror som gjorde att många bilder blev överexponerade. Men på tillbakafärden gjorde Mattingly en rymdpromenad för att hämta kassetterna med film från servicemodulens utsida. Det var den andra av historiens hittills tre interplanetära rymdpromenader.

Efter en ganska händelselös hemfärd landade kommandomodulen i Stilla havet den 27 april. Det var en dag tidigare än planerat då man förkortade tiden i omloppsbana runt månen efter återdockningen, detta för att vara på den säkra sidan efter den inledande förseningen.

Trots en del småproblem var Apollo 16 ändå en stor framgång i vad vi fick lära oss om månen. Och nu återstod bara en månfärd.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)

Apollo 10: Generalrepetition inför månlandningen (22/5 2019)

Apollo 11: Örnen har landat (20/7 2019)

Apollo 12: Precisionslandning i Stormarnas ocean (16/11 2019)

Apollo 13: Houston, vi har fått ett problem! (11/4 2020)

Apollo 14: Med golfsving på månen (6/2 2021)

Apollo 15: "Människan måste utforska!" (31/7 2021)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.