Per Gessle i Karlstad: "Alltid haft en hatkärlek till min märkliga röst"

Nu återupptar Per Gessle sin Unplugged-turné där låtar från hela hans popuniversum ges nya, mer intima kostymer.

Inför Karlstadskonserten pratar NWT:s nöjesredaktör Carl Edlom om gamla Gyllene Tider-låtar, nya Roxette och känslan av att inte vara 62 längre med Per Gessle.

– Det är kosläpp-känsla i bandet just nu, säger Per Gessle i bilen på väg till Karlstad och torsdagens konsert.

Spelningen blir den första efter ett längre uppehåll och musikerna samlas en dag innan för att slipa bort rosten.

– Ja, jag och bandet behöver gå igenom lite detaljer och fräscha upp minnet, man är ju inte 62 längre, ler Per Gessle som fyllde 63 i januari.

Turnén går under namnet "Unplugged" och samlar låtar från flera hörn av det popuniversum som Halmstadssonen har skapat under sin drygt 40-åriga karriär. Billboardettor med Roxette varvas med Gyllene Tiders allsångsrefränger och både obskyra och välkända solosånger. Alla får de en total makeover i den här tappningen – några av låtarna strippas på nästan hela kostymen med endast det allra mest nödvändiga kvar.

– Låtarna får en annan färg i det här sammanhanget, resonerar han.

– Speciellt låtar som jag skrev när jag var väldigt ung, som "Ljudet av ett annat hjärta". Det är "unga" texter som får en annan innebörd när jag sjunger dem som äldre. De kan kännas naiva och ordvalen är inte de jag skulle göra i dag, men de får ett berättigande på något sätt. Mer så än om vi hade kört dem så som de låter i original.

Han låter resonemanget landa.

– Jag ska inte säga att de får en tyngd, men de får en annan innebörd. Musik har ju den förmågan att förändra sig över tid.

”Superstolt”

I bandet som Gessle har med sig ingår bland andra Helena Josefsson och Roxette-veteraner som Clarence Öfwerman och Sven-Ingvarsproducenten Christoffer Lundquist – ett band som ledigt kan skapa muskelrock för de stora arenorna. Men den här gången är målet snarare det motsatta, intimitet är ledordet.

– Hela min musikaliska identitet bottnar i powerpop, hits som spelas av ett gitarrband med volym. Det här blir en helt annan sak.

Upprinnelsen till turnén tillskriver han sin "pandemi-platta", "Gammal kärlek rostar aldrig", där han spelade in gamla låtar akustiskt.

– På turnén kan jag visa upp en helt annan sida av min musik och även om folk känner igen många av låtarna så har de aldrig hört dem på det här sättet. Jag är superstolt över att låtarna klarar av den här metamorfosen, att de kan få betyda något annat. Min röst får ta mer plats i de här arrangemangen också, vilket är spännande.

När vi i en tidigare intervju pratade om ditt förhållande till din röst beskrev du det som en hatkärlek.

– Jo, jag har alltid haft en hatkärlek till min märkliga röst. På den här turnén finns det stunder då vi spelar väldigt tyst, ibland är det bara en gitarrsträng och min röst. Helt tvärtom mot hur jag gjort tidigare, här får rösten ta maximal plats.

Kan den få göra det idag, just för att du inte är "62" längre? Du hade inte vågat göra så för tio eller 20 år sedan?

– Så är det. För mig är det en av få positiva saker som kommit ur pandemin, jag har vågat göra något jag inte vågat tidigare – köra en hel konsert med en akustisk gitarr och låta min röst ta plats. Det är verkligen utanför min comfort zone. Men det kändes jättehärligt att göra, låtarna funkar skitbra.

I förberedelserna inför turnén fick han återbekanta sig med sina egna låtar.

– Jag spelade in hela 60 låtar, bara jag med akustisk gitarr, för att höra vilka som skulle passa. Sedan repade vi in kanske hälften med bandet.

Hur upplevde du det? Återupptäckte du din egen låtkatalog?

– Absolut. Ibland var det fantastiskt, hittade bortglömda små pärlor. Andra låtar mindes jag som bra, men när jag spelade dem kändes de bara klumpiga. Jag gick verkligen tillbaka till bokstaven A i min första låtpärm. "After school" med Peter Pop and The Helicopters, haha.

Vad fick styra urvalet?

– Ska jag spela inför 10 000, oavsett om det är en Gyllene-konsert eller solo, så gör jag en konsert som så många som möjligt ska tycka om. Vilket betyder att hitsen radas upp. Men på den här turnén har jag inte alls tänkt så, här behövs inte hits i samma utsträckning. Publiken lyssnar på ett annat sätt.

Höll isär Roxette och Gyllene Tider

Nyligen släppte Per Gessle demoversioner av Gyllene Tiders album "Dags att tänka på refrängen" och snart släpper han ny musik med ett ombildat Roxette. Om det under tidigare år varit fullt fokus på ett av de musikaliska benen, låter han i dag projekten löpa in i varandra parallellt.

– Innan Marie gick bort höll jag alltid isär Roxette och Gyllene Tider eftersom vi var två om Roxette. Nu är det inte så längre, det är en annan resa. Jag ser det mer en enda stor skog av allt man har gjort. Det är så himla mycket musik, jag tappar hakan ibland.

Oavsett sammanhang bottnar allt i dina låtar.

– I låtskrivandet skapar man sin egen värld, det är spännande även om det inte alltid är kul. Emellanåt är det jävligt jobbigt. Jag kör fast, får göra om och jag tvivlar på resultatet. Men det är en enorm tillfredsställelse när jag känner att jag fått till något som känns bra. Jag har alltid trivts bättre som låtskrivare än som scenartist.

Scenen blir mest en förlängning av skrivandet?

– Exakt så. Jag är en ensamvarg på det sättet, har aldrig varit direkt intresserad av att skriva med andra. Det moderna sättet att göra popmusik på, där man är sex, sju låtskrivare på varje låt funkar inte för mig.

Intressant att du fortfarande möter samma gnissel i maskineriet – du kör fast, får göra om – trots din erfarenhet. Det blir inte enklare?

– Jag tycker snarare att det blir svårare och svårare att skriva låtar. Vilket beror till en del på att jag skrivit så mycket, det är lätt att hamna i samma spår. Jag känner hela tiden när jag försöker skriva att fan, den här låten har jag skrivit förr fast i en annan tonart. Med en annan abrovink, med en annan vinkel i texten.

– Det svåraste för en gammal gubbe som jag är att skriva uptempo poplåtar. Den där energin och nyfikenheten som bär upp en sådan låt är jävligt svår att hitta när man har gjort det i 40 år. Det går, men det tar tid.

Du har samtidigt en framåtrörelse – samarbetar med den elektroniska duon Galantis och konstmusikern Tommie Haglund, nyfikenheten finns kvar?

– Jag är fortfarande nyfiken. Inställningen är hela tiden att göra något nytt även om det sker i ett gammalt sammanhang. På Roxette-plattan som kommer i september är den felande länken mellan "Look Sharp" och "Joyride", den låter som om den vore inspelad 1990. Det var en kreativ utmaning att få till det.

Rappt fortsätter han:

– Jag är ett barn av den musik jag växte upp med, som jag lärde mig att älska. Även om jag samarbetar med David Guetta eller Galantis så lämnar jag inte min kärna. Till syvende och sist hamnar jag alltid där jag hör hemma oavsett sammanhang. Det svåra i allt är att vara relevant. Popmusikens existensberättigande består av att spegla sin tid.

Är det fortfarande viktigt för dig med listplaceringar och kommersiell framgång?

– Egentligen inte. Men jag vill gärna ha en bekräftelse på att folk lyssnar. Det vore jävligt tråkigt att släppa en massa musik som ingen brydde sig om. Jag vet att jag aldrig kommer att fightas med The Weeknd eller Justin Bieber på topplistorna, den tiden är över.

Kittlar inte den tanken när du släpper ny musik med Roxette som ju har enorma listframgångar att luta sig mot?

– Nej, faktiskt inte. Det handlar snarare om att bibehålla och förvalta ett arv. En första singel kommer i maj, det blir intressant att höra vad folk tycker. Nu har jag gjort akustisk musik en tid, jag blir alltid sugen på att göra något som är tvärtom. När Roxette höll på som mest kände jag att jag ville spela med Gyllene Tider, inte för att det ena är bättre än andra, mer bara för att det är annorlunda.

Per Gessle ”Unplugged” kommer till Karlstad CCC den 21 april.